För mycket arbete, manlig dominans och ett starkt beroende av handledaren. Det
är viktiga orsaker till att allt fler kvinnliga doktorander återfinns på listan
över långstidssjukskrivna, visar en färsk undersökning gjord av två
psykologstudenter I Lund
Undersökningen visar att en tredjedel av de medverkande kvinnliga doktoranderna
ofta eller nästan alltid är så överhopade med arbete att de inte hinner med sitt
jobb. Det leder bland annat till att en del låter bli att ta ut semester. Många
sjukskriver sig dessutom inte när de blir sjuka medan andra jobbar igen sin
sjukfrånvaro på helgerna. Ibland får även förhållanden och äktenskap offras.
Rekryterar karbonkopior
– Som en doktorand säger: ”Att doktorera bevisar inte att du kan någonting, det
bevisar att du är uthållig”, säger Tanja Bachar-Hermansson.
Orsaken till att studien genomfördes är att långtidssjukskrivningarna för
kvinnliga doktorander i Sverige har ökat drastiskt. Mellan 1988/1989 och
1998/1999 steg siffran från en procent till fryra procent, samtidigt som
sjukfrånvaron minskade för universitetets övriga personalkategorier. Andelen
långtidssjukskrivna kvinnliga doktorander har sedan dess ökat ytterligare och
var år 2000 uppe i sju procent.
Lunds universitets personalenhet ville veta vad denna utveckling beror på och
gav därför psykologstudenterna Anna Passert och Tanja Bachar-Hermansson i
uppdrag att försöka ta reda på orsakerna.
Att arbetsmiljön på universitetet slår extra hårt mot just kvinnor hänger,
enligt undersökningen, bland annat samman med den manliga dominansen hos
personalen. Universiteten är skapade av och för män som dessutom gärna
rekryterar personer av samma kön.
– Det har man också sett inom arbetspsykologisk forskning, att man helst
anställer karbonkopior av sig själv, säger Tanja Bachar-Hermansson.
Uppsatsförfattarna tror att en orsak till att doktorander i allmänhet är så
överlastade med jobb är att det inom universitetet råder en norm som glorifierar
övertidsarbete.
– Det finns i dag handledare som tycker att det är slöseri med tid att ta en
fika, säger Tanja Bachar-Hermansson. Och då kan man ju tänka sig hur
stämningarna blir på en sådan avdelning.
Beroende av handledare
Mycket tyder på att de kvinnliga doktoranderna har svårare att hantera ett
sådant klimat än sina manliga kollegor. Trots den höga arbetsbelastningen är det
inte alltid de kvinnliga doktoranderna ser sambandet mellan sin arbetsmiljö och
hur de mår. I stället lägger de skulden på sig själva.
– Man tappar i vikt, man blir sjuk, man svimmar, man spyr och man kollapsar. Men
man relaterar inte det till sin arbetssituation utan man relaterar det till att
man ska planera bättre nästa gång, säger Tanja Bachar-Hermansson.
Ett annat problem är att doktoranderna är så beroende av en person – sin
handledare. Och det gäller inte bara yrkesmässigt. De är dessutom i behov av
dennes välvilja och gunst. Trots att universitetet har en policy som säger att
doktorander har rätt att byta handledare vid problem, kan det vara lättare sagt
än gjort. Till exempel är medel till forskningen ibland knutna till en viss
handledare.
Kvinnornas utsatta situation på universitetet märks inte minst när någon blir
med barn.
– Universitetet har en policy som säger att det är klart att du ska få vara
mammaledig, men när du väl står där med magen i vädret får du gliringar och
kommentarer. Det är dubbla budskap helt enkelt, säger Anna Passert, som får
medhåll från Sulf, Sveriges universitetslärarförbund.
Ingenting förvånar
– Att bli gravid är verkligen inget populärt drag, säger ordföranden i Lund,
Karin Warfvinge.
Hon blir besviken när den här typen av attityder visar sig, men har upphört att
lyfta på ögonbrynen.
– Det är femtiotal, men ingenting förvånar längre när det gäller universitetet.
Hennes dom över universitetets jämställdhetsarbete är hård.
– Jag tycker inte att det hänt någonting de senaste 10-15 åren, säger hon.
Anna Passert och Tanja Bachar-Hermansson har i sitt arbete föreslagit en rad
lösningar för att komma tillrätta med problemen för de kvinnliga doktoranderna.
– Ett av åtgärdsförslagen är att handledarna måste få någon form av utbildning,
ett slags körkort så att de får lära sig att se det relationella och känna av
ifall någon mår dåligt, säger Anna Passert.
En annan lösning är att doktoranderna får två handledare för att på så sätt
sprida ut beroendet på mer än en person.
…men ombudsmannen fick inget veta
Resultaten från undersökningen av de kvinnliga doktorandernas situation
presenterades för skyddskommittén vid en sammankomst i december förra året.
Doktorandombudsmannen Susanna Persson fick dock aldrig någon inbjudan till mötet
av skyddskommittén.
– Jag tycker det är märkligt. Jag jobbar ju dagligen med doktoranders situation
så om det försiggår något sådant här på universitetet är det klart att det är av
intresse för min del, säger hon.
– Jag tolkar det här som att de inte ville att vi ska vara med. De vill väl sopa
det under mattan. På universitetet är man fruktansvärt rädd för skandaler.
Den som hade i uppgift att bjuda in doktorandombudsmannen till mötet var Anders
Andréasson, sekreterare i Skyddskommittén. Han menar att den uteblivna inbjudan
beror på en miss från hans sida.
– Det är jag som inte har kallat henne. Men det var inte för att jag inte ville
ha henne där.
– Utan för att…?
– Det blev väl inte så.
Han säger dock att han vid ett tillfälle försökte nå Susanna Persson utan att
lyckas.
Tills vidare vill inte Anders Andréasson kommentera undersökningsresultaten
eller de föreslagna åtgärderna.
