Anders Lokko och Lennart Persson:
Feber. Modernista.
"Den här sortens journalistik är död", utropade Sydsvenskans Patrik
Svensson när nättidningen Feber.se funnits i några månader.
Han hade fel – fel eftersom Feber.se var i full gång med att etablera sig som
det nya seklets mest inflytelserika forum för svensk popjournalistik. Feber.se
hade 50 000 träffar, på julafton. Specialbutiker för popmusik, som Pet Sounds
i Stockholm, slog försäljningsrekord tack vare Feber.se. Där var där – hos
sidans kritikerkvartett Andres Lokko, Jan Gradvall, Mats Olsson och Lennart
Persson – som kunderna läst om skivorna de frågade efter.
Nu finns inte Feber.se längre, men journalistiken är för alltid odödliggjord i
samlingen Feber.
Patrik Svenssons dödsruna i Sydsvenskan tog avstamp i ett recensionscitat av
Jan Gradvall: "Läser du den amerikanska tidningen Index? Synd, du borde göra
det" pöste Gradvall från fåtöljen, proppmätt av von obenism och arrogans. "Det
ligger ett så tydligt och ogenerat förakt bakom den meningen att det inte ens
kan ursäktas som en provokation", skrev Svensson, och slog fast att: "Gradvall
söker ingen dialog."
Men grejen är: att det är med precis den attityden och med den retoriken som
byggt sina kritikerkarriärer.
Det är journalistik som förmedlar känslan att man står med örat mot väggen och
tjuvlyssnar på skribenten. Och känslan av att du tar del av något oåtkomligt
kan lägga skimmer på det mesta. Ingen är så snygg som hon du aldrig kommer att
få. Inga importskivor eller svåråtkomliga tidskrifter är så bra som de Jan
Gradvall viskar om på andra sidan väggen.
Att inte kommunicera – att vägra sätta sig ned för att ha dialog – är också
att kommunicera. Så börjar varje förhållande. Flirtning.
Febertexten är lika mycket vykort, historielektion och dagbok. Andres Lokko
lockar med sin rom-kom dramaturgi fler svenska ungdomar till Notting Hills
skivhål än någonsin Ryan Air. Lennart Persson mystifierar och sexualiserar
söndersupna soulstjärnor med en glöd som i genren bara har en jämlike i
radions Mats Nileskär.
Feber är ett krig mot den språkliga klichén, och ett krig mot
slentriankonsumtionen av kultur. Ett krig som är alldeles nödvändigt.
