EMU-debatternas tid är kommen. Nu är det dags att förstå hur vi ska rösta – och
varför. Frågan om demokrati var het när bland annat Gudrun Schyman och Lars
Calmfors, ekonomiprofessor och EMU-utredare, möttes i AF-borgen.
På plats: EMU-debatt. AF:s stora sal den 4 april. Medverkande: Gunilla Carlsson,
Lars Calmfors, Björn von der Esch, Göte Hansson och Gudrun Schyman.
Arrangör: Utrikespolitiska föreningen.
– Ekonomin är ingen vetenskap som står fri från värderingar. Jag vägrar
acceptera detta!
Gudrun Schyman får in en klockren retorisk träff och belönas med rungande
applåder från den talrika publiken som kommit till kvällens EMU-debatt, anordnad
av Utrikespolitiska föreningen.
Hon skiner upp, ler lite krystat mot sin fiendes fiende, kristdemokraten och
nej-sägaren Björn von der Esch, och verkar inte direkt längta tillbaka till
Stockholm och snålblåsten i riksdagshuset.
“Demokrati”, “minskade klassklyftor”, “ner med expertstyret”. Schyman firar nya
triumfer och applåderna ekar i AF:s stora sal.
Förmodligen beror det på publikens sammansättning hur sympatierna faller;
nej-sidan verkar vara i klar övervikt. Men även för den som inte besämt sig är
det som om nej-argumenten slår an fler känslosträngar än ja-sidans visioner: mer
demokrati – ja det ska vi ju ha; experter som tar makten över våra liv – nej
usch!
Men så tar eftertanken kommandot. Vad har det här egentligen med EMU att göra?
Jag riktar fokus mot den mustaschprydde ekonomiprofessorn och EMU-utredaren Lars
Calmfors i mitten av panelen.
Med anledning av en publikfråga börjar han i lågmäld ton klä av Gudrun Schymans
argument samtidigt som han lite retsamt förklarar att han absolut förstår att
hon inte kan låta bli att använda dem.
Att införa euron som valuta och lämna ifrån sig räntevapnet har ju inget med
demokrati att göra, förklarar han. Det är ju bara en fråga om olika
beslutsnivåer.
– Tycker du till exempel att det är ett demokratiproblem att inte varje kommun
har sin egen riksbank?
Visst bifall från publiken. Calmfors spetsfundiga skyttegravskrig verkar som
kontrast till de politiska slagorden, och faller många i smaken.
Det är heller inte särskilt svårt att se att Gudrun Schyman skjuter lite från
höften – Europeiska centralbanken har ju ett inflationsmål precis som den
svenska riksbanken och ett ja till EMU skulle i sig varken öka eller minska
klyftorna i samhället.
Calmfors stjärna stiger sakta men säkert. Han börjar även få gillande blickar
från moderaten och ja-sägaren Gunilla Carlsson, som haft svårt att blidka
auditoriet med sina “ökad tillväxt”, “bättre villkor för småföretagen” och
“påverka beslutsprocessen”.
Men värmen besvaras inte.
I stället passar Calmfors på att såga moderaternas argument om att buffertfonder
skulle vara någon typ av socialistisk Keynes ”i facklig skepnad”.
– Motsvarigheten till buffertfonder förekommer i varje amerikansk delstat och
jag har svårt att förstå de borgerligas kollektiva harakiri för en sådan småsak,
deklarerar han och får publiken med sig.
Så smäller det igen. En alltmer frustrerad Schyman har hamnat vid sidan av
debatten ett tag och tar nu till det tunga artilleriet.
– Hela EMU kommer att braka ihop. Dessutom luktar det unken nationalism om
alltihop, agiterar hon, men väcker denna gång ingen entusiasm.
Kanske har hon gått över gränsen – om det finns något man som publik inte
förlåter är det när en talare förför ens känslor och sedan utnyttjar sitt
övertag för att dra med en någonstans dit man inte vill.
I vilket fall verkar det inte besvära henne. När debatten är slut lämnar Schyman
stora salen med en segerviss min.
För egen del känns det ganska uppenbart vem som tillförde mest.
Jag dröjer mig kvar för att samtala med den mustaschprydde.
