Snoppar dekorerade med blommor och snoppar som vilar käckt mot låren. Mangrant
är glamour och subversiv konst i ett.
Britt Marie Trensmar:
Mangrant. Mangrant Förlag 2003
Första gången när jag och mina väninnor tittade i antologin och fotoboken
Mangrant tjöt vi av skratt. Vi tyckte männen på bilderna såg fåniga ut. Det
tyckte de flesta av mina manliga vänner också. Killar kan inte posera sexigt,
verkade vara den rådande åsikten.
– Killar har så håriga och fula kroppar att de inte gör sig på bild, sa en vän.
Men vem säger att det är så? Samhället? Traditionerna? Du eller jag?
Britt Marie Trensmar bestämde sig för att det inte var så och att hon skulle
bevisa det. Genom att avbilda män på samma vis som kvinnor brukar avbildas vill
hon återupptäcka mannen. Genom att göra honom passiv och betraktad;
objektifierad, vill hon visa oss en annan sida än den vanliga aktiva och
agerande. Hon kallar det en kärleksförklaring. Jag kallar det en
krigsförklaring.
För bakom alla floskler som andas Malena Ivarsson och
sexualupplysningsfilm så finns det i Britt Maries bilder en kärna av bitande
samhällskritik. Tillsammans med texterna av olika skribenter sågar Mangrant
mansrollen hårt och skoningslöst. I text efter text får vi veta att mannens roll
idag är den som dödar, misshandlar, våldtar, hotar, vrålar, knuffar, gruffar och
förstör. Bredvid dessa texter – bilder på män som inte lever upp till rollen.
Män som provocerar och förvirrar.
Johan Ehrenberg skriver i sin text Att publicera nakna män: “Jag kan inte
erinra mig något särskilt positivt och glatt runt manlig sexualitet – jo, sex är
kul, men MANLIG sex?”
Utställningen Mangrant visades första gången våren 2002 på Arbetets museum i
Norrköping. Boken Mangrant är en antologi med bilder från utställningen och
texter av skribenter med olika kön, sexuell läggning och politisk hemvist.
En stund trodde jag att Mangrant var en bok om kvinnans frigörelse. Det
visade sig att det var en bok om mannens. Kanske sätter Mian Lodalen fingret på
det i sin text Män på begravning: “Inte le. Inte visa glädje. Inte jubla. Inte
ens när man är världsbäst. Jag tycker så synd om män.”
Mangrant är ett politiskt brandtal maskerat till en lättillgänglig
antologi om manlig sexualitet. Den handlar inte om att det är synd om män. Den
handlar om att det är dags att vakna upp och inse att om det ska bli någon
ändring måste även männen frigöra sig. När jag för tredje gången läser Mangrant
tycker jag inte längre att bilderna är löjliga. Inte att männen är pinsamma och
äckliga. Jag tänker att de erbjuder ett alternativ. Jag tänker att
objektifiering av mannen inte är lösningen, men att det ibland kan vara en
kampmetod. Jag tänker att om fler kvinnor tände på män som inte ser aggresiva
och farliga ut kanske män inte skulle vilja vara farliga och aggressiva. Jag
tänker att min hjärna mår bra av att se andra bilder än de vi dagligen matas
med. Jag tänker att där, precis där i ljumsken på den solvarma huden – undra hur
det känns att lägga handen där?
