Ravnsborgs sista strid

- in Reportage
@Lundagård

Lundaoriginalet Göran Ravnsborg var känd för sitt processande.

Nu – mer än ett år efter sin död – går han sin sista strid i domstolarna.

– Här kan han väl ligga, säger Thomas Axel-Nilsson och ritar en tänkt grav i snön med skospetsen.

Det är en av de sällsynta vinterdagarna i Lund och gravstenarna med namn på läkare, professorer och docenter är täckta av ett tunt lager snö. På Östra kyrkogården har borgarna begravt sina döda i 160 år och här ska juridiklektorn Göran Ravnsborg ner i jorden. Det har vännen och bouppteckningsmannen Thomas Axel-Nilsson bestämt.

Göran Ravnsborg dog den 21 januari ifjol, 72 år gammal. Han hade ingen familj, ingen släkt men en stark koppling till Göteborgs nation. Han hade varit både kurator och inspektor och det är nationen som kommer att ärva honom den dagen bouppteckningen blir klar. Därför bör han begravas på Göteborgs nations grav, anser Axel-Nilsson.

Men det finns ett problem. Rakt genom Östra kyrkogården löper en hårt tuktad lindallé, kyrkogårdsförvaltningen menar att en kistbegravning skulle kunna skada två lindar och vägrar därför att öppna graven.

Två 1800-talslindar mot en konservativ mans sista önskan att slippa kremering.

I väntan på avgörandet om vad som väger tyngst, ligger stoftet av Göran Ravnsborg i ett frysutrymme uppe på Norra kyrkogården.

* * *

Göran Ravnsborg var en vindpust av det gamla klassiska Lund, en karaktär som hämtad ur en roman av Fritiof Nilsson Piraten.

Ta bara hans vanor. I stort sett dagligen återfanns han på conditori Lundagård med en kanna te, en Japan, en ask cigarrer av märket Advokat och Svenska Dagbladet.

Från 1960-talet och framåt arbetade han som lektor på Juridiska institutionen, men egentligen lämnade han aldrig studentlivet.

Han var inspektor för Juridiska föreningen, satt i Lunds studentkårs deputeradekammare i rekordlånga 44 terminer och ända fram till sin död hördes hans ljusa tenor klinga från universitetstrappan den 1 maj varje år.

– Han är en sådan som jag inte vet vad de skulle bli av om de inte hamnade i Lund, säger en vän.

för i studentvärlden tilläts Göran Ravnsborg att ständigt blomma på nytt. Varje termin kom en ny kull studenter som fick lyssna på hans bildade festtal – ofta innehållslösa, men alltid briljanta, enligt en av dem som lyssnade.

Bilden av Göran Ravnsborg är skissartad, en karikatyr. Men Ravnsborg var själv med och skapade den, han spelade mer än gärna rollen som den lätt excentriske lektorn.

Han hade rykte om sig att vara en tuff lärare. Gamla studenter berömmer honom för hans engagerade undervisning, men han skrämde också många, speciellt kvinnliga studenter. Vissa terminer var det strömhopp från hans kurser till kollegornas. Och många är de kvinnliga studenter som bleknat när de hört Ravnsborg sjunga p-pillervisan på novischfesten.

Men det finns också en mindre känd sida av Göran Ravnsborg. Han var febrigt intresserad av tredje världen och var i många år förman för det internationella studenthemmet i Lund.

När studenterna, som ofta kom från Afrika, återvände till sina hemländer och blev parlamentsledamöter och ministrar i de unga demokratierna behöll de kontakten med Göran.

– En av mycket få i Lund som saknade varje tillstymmelse till rasism, sa en av dem senare.

* * *

I kraft av sin konservativa hållning ansåg Göran Ravnsborg att allt egentligen var åt helvete. Den inställningen parad med juridisk kunskap och ett stort rättspatos gjorde honom livsfarlig i rättssalen.

På 1980-talet inledde han det som skulle bli ett stort antal processer. De hade alla en sak gemensamt: det handlade om människor som stod ensamma mot myndigheterna.

Han var framgångsrik i många mål. Två gånger fällde han Sverige i Europadomstolen. Mest känt är kanske fallet med taxi­chauffören Bengt Pudas från Övertorneå som fick sitt linjetrafiktillstånd indraget. Beslutet gick inte att överklaga.

Men Göran Ravnsborg drev fallet till Strasbourg och 1987 fälldes Sverige. Resultatet blev Lex Pudas, en lag som ger medborgare rätt att få förvaltningsbeslut överprövade av domstol.

Men med tiden blev Göran Ravnsborg mer och mer besatt av sina processer. Vissa vänner slutade helt att umgås med honom, det blev för tjatigt att höra honom prata om Europadomstolen hela tiden.

Vid tre tillfällen dömdes han för att ha förolämpat svenska domare.

Böterna på 1 000 kronor per gång tog han gärna, då hans ord togs till protokollet. Men efter formuleringar som: “det synes ha framkommit som en bastardprodukt ur ett kollektivt juridiskt charlataneri” fick han domstolsförbud i Lund.

Till slut blev han själv indragen i processerna. Efter ett mål om en felaktig konkurs där Göran Ravnsborg var ombud drog han på sig en skatteskuld som han vägrade att betala. I augusti 2001 mätte kronofogden ut Görans Ravnsborgs radhus på Stickelbärsgränden i Lund.

De sista åren av sitt liv fick han, som älskade att gå och köpa hummer i saluhallen och äta middag på Grand, tillbringa i en hyreslägenhet i Dalby.

* * *

Tretton månader efter sin död går nu Göran Ravnsborg en sista rond mot byråkraterna.

På pappret är det en kamp mellan begravningslagen och kulturminneslagen. Men på ett högre plan är det också en fråga om filosofi. Är en begravningsplats till för de levande eller de döda?

Fast målet Göran Ravnsborg dödsbo mot Lunds kyrkliga samfällighet är givetvis också en ypperlig chans att jävlas med myndigheterna.

Det är som en ping-pong-match. Och ombudet Thomas Axel-Nilsson tycks inte ett dugg svettig, trots att han drygt ett år in i matchen vägrats gravöppning av såväl kyrkogårdsnämnden som länsstyrelsen. Nu ligger ärendet hos länsrätten. ”En kyrkogård är i första hand en gravplats och inte en plantskola”, skriver han rappt i den senaste inlagan till domstolen.

Och kyrkogårdsförvaltningen svarar, till synes darrande av harm mellan de korrekta raderna: ”Thomas Axel-Nilssons uttalande förringar enligt kyrkogårdsnämnden grovt lindarkadens kulturhistoriska värde”.

När vi står där i februarikylan framför graven frågar jag honom om han aldrig övervägt att acceptera motbudet om en kistbegravning på en annan gravplats på kyrkogården.

– Inte förrän jag förlorat i regeringsrätten, säger han och ler stort.

Text: Patrik Kronqvist
Foto: Emma Svensson