Bakom stängda dörrar

Bakom stängda dörrar

- in Reportage
2
@Lundagård

I grunden är de parodiska sällskap som driver med sig själva.

Samtidigt byggs hemlighetsfulla nätverk för de utvalda som får vara med.

Studentlivet i Lund vimlar av ordnar.

Till att börja med är det som en helt vanlig fest. De inbjudna droppar in en efter en och välkomnas glatt av dem som

redan kommit. Det känns som att befinna sig bland ett gäng gamla vänner som inte ses så ofta.

– Hej! utropas det. Hur är det med dig? Så kul att se dig!

Silverfärgade kandelabrar med tända ljus tronar på ekbordet och serpentiner har draperats över lampor och tavlor. Festfixaren springer fram och tillbaka mellan köket och den lånade festlokalen.

Så urskiljs ett tema: alla bär huvudbonad, i form av en judisk kippa, en studentmössa eller sista-minuten-lösningen: en krona formad av toalettpapper.

Och en sak till. Samtliga har en medalj på vänstra sidan av bröstet. Den är gul och blå, med en svart fågel på.

Det är nämligen inte någon vanlig fest. Det är en ordensmiddag för personer som suttit på höga poster i studentlivet.

***

Du känner antagligen någon som är med. Kanske inte just i den här orden, men Lund är fullt av hemliga sällskap. Nationerna har så gott som samtliga minst en orden, Kuratorskollegiet minst två, Akademiska föreningen (AF) har några stycken och flera kårer sina egna. Det finns dessutom mängder av privata sällskap.

Fredrik Tersmeden, förman för AF:s arkiv och studentmuseum och själv grundare av två sällskap, vill egentligen inte ens göra en uppskattning av hur många ordnar det kan finnas i Lund. Men hundratals är ingen orimlig gissning.

Graden av hemlighetsmakeri varierar, precis som hur nya medlemmar väljs in. I vissa kommer alla med som går på en viss bal eller fest. I andra ska medlemmarna ha en särskild merit, som att ha varit förman på en nation. Men många kräver dessutom att man blir rekommenderad.

Huvudregeln är: ju hemligare orden, desto svårare att få inträde. Och det är orden som ska komma till dig, inte tvärtom.

– Man får inte gå och fika med hatten i hand, för då kommer man aldrig med, säger Fredrik Tersmeden.

Sällskapen utgör ofta belöning för ideellt engagemang och ger samtidigt en möjlighet att hålla kontakten med dem man lärt känna i studentvärlden. De fungerar också som nätverk; vissa studentordnar har funnits sedan 1800-talet och har medlemmar som läste i Lund för 5, 20 eller 50 år sedan.

Men frågan är varför det måste vara så hemligt?

– För att det blir roligare då, säger Cecilia Svärd, som i vår läser d-kursen i företagsekonomi och räknar till att hon är medlem i minst sju sällskap.

– Det blir en grej när man ska värva nya medlemmar. Folk blir lite förtjusta över att få vara med i något som är hemligt för andra, fortsätter hon.

Den orden som hon just nu är mest engagerad i vill hon inte avslöja namnet på, men det är en damorden för tjejer som varit engagerade i studentlivet och är ”driftiga och glada”.

– Vi försöker ha föredrag och så kan man lära känna personer som man kanske inte träffat annars. Vi nätverkar, för att använda ett inne-ord.

Men Cecilia Svärd menar också att hon ibland kan hamna i lite konstiga situationer på grund av att orden är så hemlig, till exempel när hennes vänner vill träffa henne och hon inte kan berätta vad hon ska göra.

Till sommaren ska Cecilia Svärd lämna studentvärlden och hoppas att ordnarna kan bli ett sätt att hålla kontakten med gamla vänner. Hon berättar att många kvinnor som kommit tillbaka till den hemliga orden efter småbarnsåren nu ångrar att de var borta.

– Jag hoppas att jag kommer att fortsätta vara med. Det som är roligt med ordnar är att det är lite högtidligt och man får klä upp sig och gå på fina middagar. Men det är också ett sätt att lära sig att föra sig, att konversera och ha trevligt, säger hon.

***

Festfixaren på ordensmiddagen, dagen till ära prydd i en illrosa boa uppsnurrad i håret, tar till orda:

– Först och främst ska alla som inte betalt 75 kronor göra det. Sedan är inte vår nya medlem här än och vi måste bestämma vad han ska göra.

– Något pennalistiskt, föreslår en blond kille i stråhatt med en snegling mot Lundagårdsteamet i hörnet.

En annan nämner ”stocken” och förklarar för dem som inte varit med så länge:

– En gång hittade vi en stock och la upp den på bordet. När de nya kom in tittade de stort på den och vi började viska ”stocken”, ”stocken”.

Men det är ordens äldsta medlem och grundare som slutligen bestämmer inträdesprovet för den nya. Det blir en sång.

När den nya killen, ännu barhuvad, kommer in väljer han en låt av Enrique Iglesias och kastar sig med stark stämma ut i Hero.

– Ååh, susar tjejerna runt bordet.

Därefter får sångaren läsa stadgan och sekunder senare har han skrivit på. Till sist pryds han med en krans av gröna plastbarr och kottar, en egen blågul medalj och utnämns till medlem nummer 35. Därmed får han sitta på sista platsen runt bordet, för det råder en strikt bordsplacering utifrån medlemsnumren.

– Nu får du inte bara äran av den här medaljen, utan när du är på bal och man sjunger O gamla klang- och jubeltid reser sig alla i vår orden vid strofen ”var äro de som kunde allt?”, förklarar en tjej som tillhör grundarna och därmed sitter vid kortänden.

***

Att det krävs något slags inträdesprov för att bli medlem i en orden är vanligt. Ett annat utmärkande drag är att sällskapen oftast har en tydlig hierarki, där äldst – eller mest engagerad – smäller högst. I klassiska ordnar, som Frimurarorden, blir medlemmarna allt mer invigda i hemligheterna ju högre de stiger i graderna. Och i den klassiska studentorden SHT sägs det bara vara stormästaren som känner till vad förkortningen egentligen betyder.

Majoriteten av ordnarna är dessutom uppdelade efter kön. Enligt Fredrik Tersmeden ligger en del av förklaringen i att studentordnarna startades medan kvinnliga studenter fortfarande var en sällsynthet och att det därför föll sig naturligt med ordnar för män. Dessutom menar han att männen kan uppleva det som en befrielse att slippa alla festplikterna, som att dra ut stolen till damen.

– Man slipper spelet mellan könen och man behöver inte göra sig till. Jag tror att många kan känna så.

Damordnarna har i sin tur uppstått som en motreaktion.

– Tjejerna blev trötta på att bara vara sällskapsdamer till ett visst herrsällskap, berättar Cecilia Svärd om den hemliga orden som hon är med i.

– Det är lite av ”tjejer kan också”. Men jag kan tycka att det är lite tråkigt att det är så uppdelat, fortsätter hon.

Å andra sidan kan könsuppdelningen ibland vara en styrka. T6, en orden för kvinnor som jobbar i pubverksamheten på Wermlands, startades vid millennieskiftet när tjejerna var i minoritet och tyckte att de behövde ett forum för att umgås och stötta varandra.

– Det har funkat bra. Nu har strukturen förändrats på Wermlands, men orden finns fortfarande och varje termin tillkommer det några nya tjejer, säger Cecilia Svärd.

Men egentligen startade studentordnarna som parodier. På 1700-talet blåstes nytt liv i ordensväsendet i Sverige och de medeltida religiösa ordnarna fick sällskap av allt fler världsliga men hemliga sammanslutningar, dit de mest förtjänstfulla eller inflytelserika i samhället valdes in.

Samtidigt infördes statliga förtjänstordnar för dem som uträttat något viktigt för Sverige. På 1800-talet började det närmast gå inflation i utmärkelserna och många framgångsrika professorer tilläts ståta med frackslag som glittrade av medaljer.

Studenterna var inte sena att ta efter modeflugan – på sitt eget sätt.

1897 inrättade Kalmar nation Storaste kroppkakan, som leds av en Storkakmästare och vars medalj är en gubbe med en kroppkaka som huvud, och 1926 startade Kristianstads Snapphaneorden, där man varje år förgäves inväntar Ursnapphanens ankomst. Senare har de bland annat följts av Lunds nations Finnorden, vars mål är att jämna Domkyrkan med marken.

Men på samma gång som de var parodiska utgjorde studentordnarna en tillflykt för studenterna.

– På 1800-talet var studentlivet mer formellt än i dag; man duade till exempel inte varandra. Ordensväsendet var ett sätt att bryta barriärer, att bli bröder, säger Fredrik Tersmeden.

På 50- och 60-talen då nationerna skaffade hus och började bygga upp en egen identitet växte ordenssällskapen fram som svampar i Lund. Så gott som samtliga nationer har ordnar som är knutna till en bal eller en stor fest, och de flesta har sitt ursprung från den här tiden.

Sedan dess har många sällskap somnat in, men å andra sidan poppar hela tiden nya upp.

I många studentordnar blommar kreativiteten, i form av sång, tal och olika uppträden, och för Fredrik Tersmeden är det en viktig drivkraft till att vara med. Men själva essensen är fortfarande parodin, menar han.

– Man ska inte ta ordnarna på så blodigt allvar.

Själv har han bland annat startat Den ärofyllda tandborstorden, numera i vila, och berättar om orden Sankt Jöns gille, vars medlemmar en gång om året åker till studenternas kursgård i Skanör för att festa och sjunga egenkomponerade nidvisor om personer som dött under året.

Men visst ryktas det att vissa studentordnar tar sig själva på riktigt stort allvar. Festivitas, en sammanslutning för personer som arbetat inom festverksamhet på kårer, nationer eller AF, sägs vara så hemlig att medlemmarna inte ens får uttala namnet offentligt. Samma sak gäller uppenbarligen för Cecilia Svärds damorden.

Andra har figurerat i offentliga skandaler, som den manliga medicinarorden Hincus Medicus som hyrde in en strippa till sin fest i ett konferensrum i AF-borgen hösten 1998.

Agnes Lidbeck var för knappt ett år sedan ombudsman på Akademiska föreningen och blev genom sitt engagemang i föreningen medlem i två ordnar: Coniuncta Valent, för AF:s förmän, och Magnolieorden, som ska försvara de välkända träden i Lundagård.

Numera jobbar hon på kommunen för att göra Lund till kulturhuvudstad och är mest lättad över att slippa ordnarna.

– Jag gillar dem som startat Magnolieorden jättemycket, men jag går hellre förbi AF och tar en kaffe än deltar i såna ceremoniella saker, säger hon.

Hon berättar med ett skratt om när hon var vid Ales stenar för att bli invigd i Coniuncta Valent:

– Jag fick deklamera dikten Ales stenar i megafon och så slog han som startade orden mig på axeln med en sabel.

Men anledningen till att hon inte gillar ordnar ligger egentligen på ett helt annat plan. Agnes Lidbeck menar att ordensväsendet har en tendens att underblåsa gamla strukturer bland studenterna; de som får vara med är den priviligerade grupp som vet hur man ska föra sig i studentlivet. På så sätt stänger ordnar ute lika mycket som de skapar gemenskap.

– På en fest träffade jag en man som pratade med stor bitterhet om ett sällskap som han aldrig blev invald i. Han hade blivit svartlistad. Självklart ska folk få starta hemliga sällskap om de vill, men det är lite skrämmande att tänka på att man kan vara 55 år och känna så.

Dessutom är Agnes Lidbeck kritisk mot spritromantiken som följer med ordnarna.

– Ju fler fester du går på, desto bättre kompis är du och desto mer plåt får du runt halsen. Och det är ju rätt sjukt, säger hon.

Sedan vill hon nyansera sin kritik lite och menar att hon visst är nyfiken på halvhemliga sällskap som bekanta är med i: ”de har säkert jättekul”. Men att hon tycker det är problematiskt när studentfinansierade organisationer står bakom.

– Det är så himla förföriskt med allt som är roligt och enkelt att man glömmer att man har ett ansvar. Jag kan inte tänka mig att frågan ”finns det något systemfel i det här” kommer upp särskilt ofta eller skulle belönas med en metallbit, säger hon.

***

Ljusen i kandelabrarna har hunnit brinna ner en bra bit när papperstallrikarna tömts på de limemarinerade kycklingspetten. Toalettpapperskronan har åkt av och ordensmedlemmarnas kinder blossar röda. Kvar på bordet står en halvfull liter Skåne och snapsvisorna är numera öronbedövande.

Någon mer än Enrique Iglesias-sångaren blev inte invald i dag. Ett par kandidater fördes på tal inför framtiden, men ingen klarade nålsögat.

– Är det något som kan säga något positivt om den här killen? frågade festfixaren, men möttes av tystnad.

I väntan på efterrätten har det blivit dags för paradnumret, framfört av den blonda killen som vid det här laget har hunnit förlägga sin stråhatt.

De andra vet vad som väntar och plockar fram digitalkamerorna. Stämningen blir plötsligt närmast anddäktig, innan alla klämmer i med refrängen:

”Stad i ljus, i ett land utan namn, ge mig liiiv, där allting föds på nytt”

Text: Anna Palmehag
Foto: Emma Svensson

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Lundagard.se tar sommarpaus

De flesta studenterna har lämnat Lund och på universitetet