Studentlund är en värld för sig. En värld där alla pluggar och springer på nation och det finns ett antal säkra samtalsämnen. Men hur nyttigt kan det egentligen vara att bara hänga med folk vars tillvaro är närapå identisk med ens egen?
För mig var en av lockelserna med att flytta från Stockholm till Lund att få en smula överskådlighet, lite intern gemenskap med 30 000 likasinnade. Detta mål har sannerligen uppnåtts. Under terminerna kan jag på ena handen räkna mina möten med människor som inte tillbringar veckorna i olika föreläsningssalar, helgnätterna jagandes upp- och nerför Tornavägen och resten av tiden hemma på Ulrikedal eller Vildanden.
Jag erkänner villigt att detta är en av mina favoritsidor av Lund. Det finns en charm och en trygghet i det faktum att vem som helst som jag rimligtvis kan tänkas träffa på, kan relatera till ämnen som tentaångest, CSN-ångest och inte minst sommarjobbsångest. Men när jag blir helt handfallen i sammanhang som inte är studentbetonade, då kanske det har gått en aning för långt?
Jag råkade hamna i kyrkan i söndags. Jag hade fått syn på ett anslag som berättade att handledaren till min C-uppsats i mänskliga rättigheter skulle tala på temat ”Flera religioner men bara en moral?” Ett ämne helt på min hemmaplan, i teoretisk-akademisk mening.
Det var först när jag fick en psalmbok i handen som jag insåg att detta inte var ett föredrag à la Utrikespolitiska föreningen. Nej, det var gudstjänst på gång, med nattvard och allt. Hjälp. Hur hantera att inte kunna hala fram anteckningsblocket som jag hade gjort i vilket annat sammanhang som helst? Att knappt ens förväntas lära mig något för att sedan kunna briljera med kunskaperna på ett seminarium? Situationen gjorde mig nervös.
Även när man slipper att oförhappandes slängas in i ovana sociala kontexter kan den akademiska världen bli ganska instängd. Jag är nog inte ensam om att många gånger ha lagt ner min själ och min tid på att läsa in mig på något oerhört livsviktigt ämne. När jag i dagar låst in mig på kammaren och skrivit sida upp och sida ner med analyser av läget, lämnat in hemtentan och pustat ut, inser jag att jag knappast blivit klokare på hur verkligheten fungerar. Egentligen.
Jag stannade inte kvar och fikade efter gudstjänsten. Helst förnekar jag att jag fegade för att utmana min sociala kompetens genom att tvingas prata med folk som garanterat inte hänger på samma uteställen och bibliotek som jag. Men jag kanske borde ha gjort det. Som det nu är tenderar samtalsämnena i alla fall med mina lite ytligare bekantskaper att röra sig i mer och mer förutsägbara spår i takt med att nya människors livsöden upphör att förvåna. Det värsta är att mitt eget levnadssätt förblir outmanat när alla runt omkring genomgår i princip detsamma.
Nu är min tid i Lundabubblan inne på sista året och inom kort förväntas jag överleva utan SOL-seminarier och nationsnätter som enda fasta punkter i tillvaron. Om det var med några nervösa steg jag för tre år sedan letade mig in i studentgemenskapen, kommer klivet ut ur den att bli ännu skakigare.
