Kerstin Andersén är hela Sveriges gympalärare. I år är det 25 år sedan hon, tillsammans med maken Bertil, startade Gerdahallen. Men redan på 60-talet revolutionerade de för alltid svenskarnas gymnastiklektioner och träningsvanor.
Gerdahallen är fylld av människor i tajts, shorts, t-shirts och gymnastikskor som alla väntar på att ledaren ska komma ut och dra igång dagens pass. De går runt och sträcker på sig, dricker vatten ur sina flaskor och småpratar med varandra. Det ser ut som det brukar göra i Gerdahallen. Ända tills man upptäcker fotograferna som smyger runt salens kanter och publiken som börjat samlas längs en av väggarna. Det här är nämligen inget vanligt träningspass, det här är ett jubileum.
Det var i början av 60-talet som Kerstin Andersén och hennes man Bertil bestämde sig för att det behövdes en ny sorts träning för vanliga människor. Fram tills dess var motion i grupp och gymnastik något som barn och militärer höll på med. Tillsammans tog paret Andersén fram en ny träningsmodell.
– Vi ville komma ifrån den stela gymnastiken som fanns då, där det var färdiga program, som danssteg, som man skulle följa. Det vi gjorde var att vi använde oss av “följa-John”-principen, det var bara att göra som ledaren gjorde och då kunde alla vara med. Dessutom lade vi till musik till passen och det var väldigt populärt, särskilt eftersom vi använde den musik som var populär på den tiden. Men det var jobbigt att springa och byta LP-skivor hela tiden, berättar Kerstin med ett skratt.
Från början hölls passen där det fanns plats men efter ett tag skapades ett permanent hem på Palæstra och verksamheten växte i rasande fart. Enligt Kerstin såg många utomstående gympan som en fluga, något som var dagens mode men som skulle försvinna i morgon. Fyrtio år senare kan hon och hennes man se tillbaka på den tiden och känna sig som pionjärer.
– Det är lite en känsla av “vad var det vi sa!” för det blev ju så oerhört populärt och det spred sig snabbt genom landet. Till stor del eftersom vi åkte runt och träffade idrottslärare för att lära dem gympa. Det kändes väldigt kul att få lära upp andra och se dem utveckla idéen vidare. En som vi träffade i Stockholm heter Johan Holmsäter. Han startade Friskis och Svettis efter att ha träffat oss, säger Kerstin.
I stora hallen är passet på väg att dra igång. Kerstin kommer ut ur omklädningsrummet i svarta trikåbyxor och en svart t-shirt, runt huvudet har hon som alltid en näsduk, i dag är den röd. Deltagarna samlas i en ring runt henne samtidigt som fotografernas blixtar lyser upp salen. En del av dem som är här för att träna verkar förvånade och besvärade av all uppmärksamhet men Kerstin bryr sig inte. Hon drar igång passet på samma vana sätt som hon gjort de senaste fyrtio åren, med att springa i cirkel.
När Palæstra 1980 brändes ner av en pyroman fann sig Kerstin och Bertil utan en lokal att fortsätta sina gympapass i. Under de närmaste åren därefter, då de flackade runt mellan olika tillfälliga lokaler, fanns hela tiden drömmen om ett eget ställe. Som tur var lyckades de 1983 genom donationer och en internpolitisk kamp på universitetet få ta över en del av de tennishallar som låg i professorsstaden.
– Tennishallarna var mest tomma, Björn Borg-eran hade ju precis tagit slut, så vi tog över några av dem och byggde det som i dag är stora hallen. Sen var expansionen explosionsartad, 1984 hade vi 4000 medlemmar och femton år senare var vi nästan uppe i 20 000. Så vi byggde till fler salar och nu vill vi gärna bygga ut igen för det börjar bli ganska fullt i gymmet, säger Kerstin.
Trots att Gerdahallen blev en enorm succé lät uppskattningen från universitetet och studenterna vänta på sig. Men för tre år sen fick Kerstin och Bertil universitetets silvermedalj för sina insatser för universitetets anställdas hälsa. Gerdahallen finns numera också inskriven i Universitetshistoriska sällskapets historia om Lunds universitet. Men det var en kall oktobermorgon strax efter millenieskiftet som Kerstin och Bertil fick den kanske mest överraskande utmärkelsen.
– Ja, det är klart att jag blev lite förvånad när de kontaktade mig från Nasoteket och sa att Bertil skulle nasifieras. Det är förstås en ära att nämnas i samma sällskap som Fritiof Nilsson Piraten och Esias Tegnér, så jag tänkte att jag gärna skulle hjälpa till och nasifiera honom. Men när vi skulle göra det efter ett av hans träningspass på Gerdahallen så drog de in mig också, så nu hänger båda våra näsor på en vägg i AF-borgen, berättar Kerstin med ett skratt.
Passet i Stora hallen har precis tagit slut och Kerstin står vid musikanläggningen och pustar ut. Flera av deltagarna kommer fram till henne och tackar, några av dem har gått på Kerstins pass i nästan tjugo år och många kan hela progammet utantill. Trots att svetten rinner skiner hon i kapp med taklamporna.
– Det känns verkligen som en gåva att få ha jobbat med det här så länge, att få uppleva den här tacksamheten. Men det är också en underbar känsla att få höra av folk att de mår bättre av träningen och att se dem förändras, bli piggare och friskare. De är ju här helt frivilligt. Det har banne mig aldrig varit negativt att göra det här. Visst har det varit jobbigt, men aldrig negativt.
2005 lämnade Kerstin och Bertil över ansvaret för Gerdahallen till en ny ledning och de är båda numera pensionerade. Trots det håller de fortfarande igång och verkar inte vilja ta det allt för lugnt. På frågan om det här var sista passet hon är ledare för svarar Kerstin:
– Nej, nej, jag ska hålla i ett i morgon också och sen blir det säkert några inhopp till när det behövs. Jag kommer nog aldrig att sluta med det här.
foto: Elias Björn
