Senast vi såg henne stod hon på en slätt utanför Bagdad med klusterbomber exploderandes i bakgrunden. I dag står hon på scenen i Athen och försöker förklara vilka vägar som leder en Oslotjej till världens farligaste städer.
Publiken tystnar när Skandinaviens mest välkända krigskorre gör entré. Åsne Seierstad är lång, vacker och respektingivande. Hennes nyutgivna bok ”Ängeln i Groznyj” väntar på signering men först får vi veta hur allting började.
Det var en slump att Åsne Seierstad, som 23-åring, upptäckte journalistyrket. Hon pluggade ryska i Moskva och hade framtidssiktet inställt på en forskar- eller diplomatkarriär. För att på allvar tränga in i kulturen sökte hon möten med befolkningen och en kontakt erbjöd sig att boka träff mellan henne och stjärnpolitikern Ruslan Chasbulatovs assistent.
– På ett villkor: att jag under hela mötet låtsades vara journalist. Det gjorde jag och under den intervjun insåg jag att det var journalist jag skulle bli, berättar Åsne Seierstad på sjungande norska.
Det dröjde inte länge förrän hon fick chans att vara i händelsernas centrum. Året var 1994 och första Tjetjenienkriget bröt ut. Åsne Seierstad sökte på eget bevåg upp de ryska trupperna, flög med vodkapimplande soldater och släpptes av på Groznyjs sönderbombade flygplats.
Där mötte hon torterade kvinnor och lemlästade barn.
Försökte sova till ljuden från en brinnande stad.
– Vi som lever i väst har alltid kriget någon annanstans. Jag tänkte mig att det skulle fortsätta vara så även på plats; att kriget skulle pågå en liten bit bort så att jag kunde betrakta det. Så var det inte, bomberna föll utmed knutarna.
Den första artikel Åsne Seierstad fick publicerad beskrev en dramatisk födsel och lade grunden för vad som kommit att bli hennes signum: människorna bakom krigens siffror.
Hon levde med vanligt folk, den tjetjenska gerillan och de unga, ryska soldaterna. Trots att föräldrarna i Lillehammer förbjöd henne.
– Hade jag lyssnat på mina föräldrar hade jag inte kommit speciellt långt, konstaterar hon.
Tio år förflöt. Åsne Seierstad rapporterade till skandinaviska vardagsrum från vår tids värsta krigshärdar, skrev bästsäljande böcker och blev namnet på allas läppar.
I Tjetjenien rasade terrorn, men västvärlden teg. Åsne Seierstad bestämde sig för att åka tillbaka.
– Jag insåg att min stämma når miljoner människor och kände att jag ville utnyttja det till något viktigt.
Den här gången tog hon sig över gränsen utklädd till tjetjensk kvinna och mötte så många fruktansvärda, identiska livsöden att hennes anteckningar började likna en litterär amnestirapport. Det var först när hon träffade ”ängeln i Groznij” – en kvinna som öppnar sitt hem för några av krigets traumatiserade barn – som berättandet fick ett bärande nav.
Åsne Seierstads journalistiska metoder har väckt mycket debatt och hon har kritiserats för att tumma på sanningen i berättandets tjänst.
Seierstad försvarar sig med att inlevelse mycket väl går att kombinera med fakta.
– Vid research arbetar jag som en klassisk journalist, med den skillnaden att jag spenderar betydligt mer tid med de människor och platser jag vill skildra. Det är endast i skrivprocessen författaren Åsne Seierstad tar vid. Jag vill förmedla verkliga möten.
Hon hänvisar till sin stora skrivande förebild: den polske journalisten Ryszard Kapuscinski.
– Han brukar säga att journalistikens klassiska ord är för fattiga för att skildra verkligheten. Hur beskriver man en djungel med journalistikspråk? Hur beskriver man en pojke som sett alla sina familjemedlemmar skjutas?
Foto: Andreas Lindbäck
