Annika Wallin är en av den svenska forskarvärldens unga talanger. Själv tonar hon gärna ner sina meriter. Hon studerar människors vardagliga beslutsfattande, men med egna beslut slarvar hon ofta.
När svenska dagbladet förra året publicerade en lista med den svenska forskningsvärldens stora talanger var Annika Wallin något lättad över att befinna sig utomlands. Från Lunds universitet listades tre lovande forskare. Ett av namnen var hennes.
– Det känns självklart smickrande att komma med på listan. Jag blev glad och lite generad, det tror jag de flesta hade blivit. Det visar att folk tror på en. Sen är det bara att hoppas att man lyckas prestera på ett sätt som stämmer med förväntningarna, säger Annika Wallin.
Hon är uppväxt i Halmstad i ett akademiskt hem. Mamman disputerade i tyska när Annika Wallin var fyra år och pappan är gymnasielärare. Redan vid unga år stod det klart att hon var en person som tyckte om att gå till botten med saker. På lågstadiet var Annika stormförtjust i matematik och hade stora förväntningar på att få lära sig det nya räknesättet multiplikation. Men när hon insåg vad multiplikation faktiskt handlade om, att det bara var addition på ett tjusigare sätt, blev hon oerhört besviken och vägrade under en tid att lära sig multiplikationstabellen.
Annika är en väldigt teoretisk person och därför drogs hon till filosofin och logiska resonemang redan under gymnasietiden. Att hon efter gymnasiet åkte söderut, till en korridor på väster i Lund, var därför ett relativt väntat beslut.
– När jag kom till Lund så hade jag en ganska romantiserad bild av filosofi och Kungshuset. I Kungshuset satt studenter och professorer vid sina skrivbord och tänkte stora tankar, så föreställde jag mig det.
Filosofin var ämnet som alltid var intressant, och att plugga till tentorna var ingen börda.
– Jag hade en smekmånad med filosofin i början av universitetsstudierna, men sen kände jag personligen att jag inte var nöjd med att bara titta på teoretiska frågeställningar. För mig som studerar beslutsfattande är det intressant hur det faktiskt ser ut när människor tar beslut i verkligheten.
Hon kompletterade filosofin med studier i psykologi för att få in mer av de empiriska aspekterna. Det tvärvetenskapliga ämnet kognitionsvetenskap, där hon landade till slut, kändes som en lyckad kompromiss mellan kravet på teoretiska resonemang och att få testa hypoteser i verkligheten. Hon har hela tiden känt sig hemma på institutionen och i den nyligen publicerade undersökningen RQ08, Research quality assurance for the future, får Filosofiska institutionen ett mycket gott betyg för den forskning som bedrivs.
2003 doktorerade hon med avhandlingen ”Explaining everyday problem solving”. Belöningen för hennes forskningsinsatser på institutionen kom 2005 med Riksbankens jubileumsfonds stipendium ”Pro Futura”. Stipendiet ger unga särskilt framstående forskare möjlighet till fri forskning och vistelser vid framstående utländska universitet. I detta stipendium ingår att hon tillbringar nuvarande hösttermin i Uppsala, varefter hon återvänder till Lund till. Stipendiet från Riksbanken omfattar fyra år med möjlighet till förlängning.
Hon är intresserad av hur vi löser problem och tar beslut i vår vardag. Det lyser i hennes ögon när vi kommer in på en diskussion om rationalitetsbegreppet, och hon lyckas snabbt förlora mig i utläggningen. Hon påpekar att människor är ganska dåliga på att ta beslut som de sällan gör. I en studie tittade hon, bland annat tillsammans med doktoranden Kerstin Vikström, på hur konsumenter väljer sylt. En inte helt okomplicerad process när man konfronteras med 150 sorters sylt. Valen som vi måste göra blir ständigt fler, men Annika menar att människan är bra på att anpassa sig. Ett sätt att förenkla beslutsprocessen kan till exempel vara att bara köpa ekologiskt, då blir alternativen plötsligt färre.
Självklart blir jag nyfiken på hur bra hon själv är på att ta beslut. Annika berättar att när hon efter sin avhandling forskade i Berlin, på Max Planck Institute for Human Development, så tittade hon bara på två lägenheter och valde sedan en av dem. Kanske ett ogenomtänkt val, men hon var mycket nöjd med lägenheten.
– Jag är en väldigt slarvig och snabb beslutsfattare, och effektiv om jag ska vara snäll mot mig själv. Sen så varierar det beroende på vad det handlar om för typ av beslut: gäller det ett medicinskt beslut skulle jag ha en annan typ av strategi. Men i stort när det gäller att köpa bil, lägenhet eller till och med val av var jag ska jobba tänker jag: det ordnar sig nog.
Jag sneglar över hennes axel under intervjun och fastnar på en tavla som tycks avbilda något slags kräftdjur. Annika förklarar att det är en skattkarta inspirerad av den tysk-amerikanske filosofen Hempel. Det är också bilden som pryder omslaget till hennes avhandling.
– Att förklara något är ungefär som att lämna en lapp där det står var en skatt är begraven. Ju närmare man kan beskriva var skatten är desto bättre är förklaringen.
Foto: Jonas Damsgård
