I snart tre år har Tiina Rosenberg varit professor i Lund men lundensare lär hon aldrig bli.
– Hade jag haft en smidig medelklassuppfostran hade jag självklart klarat mig bättre. Men å andra sidan, då hade jag inte varit Tiina.
Hösten 1968, upprorens år. Vid vägkanten i Helsingforsförorten Kontula står en tioårig tjej med handen hårt knuten runt sitt bibliotekskort. Den nybyggda förorten fick ett köpcentrum året innan men något bibliotek finns ännu inte. I stället kommer en biblioteksbuss.
Under våren har studenter demonstrerat i Paris, ockuperat kårhus i Stockholm och Sovjet har invaderat Tjeckoslovakien. Men Tiina Pursiainen går i fjärde klass och är ännu för ung för politiken. När bokbussen stannar till går hon in genom bakdörren för att sedan släpa ut sin boklast genom utgången där fram. Tiina lägger L.M. Montgomerys Emily-böcker och Fem-böckerna i en hög på skrivbordet. Hon sträckläser dem från toppen av högen och nedåt under läsfilten på flickrummet.
Det går nog att säga att det var med böckerna som Tiinas resa började. Kanske var det pappas historier från livet som sjöbefäl som fick henne att vilja resa och upptäcka världen. Men hennes största resa, klassresan, började alldeles säkert där vid vägkanten med en hand hårt knuten runt lånekortet.
Tiina tar studentexamen från teoretisk linje, trots att studievägledaren tyckte att det var onödigt: ”inga barn från Kontula går ju vidare till universitetet”. Direkt efter studenten sätter hon sig på ett tåg för att upptäcka Europa. Hon reser till Italien, Schweiz, läser vid Karl Marx-universität i Östtyskland och hamnar till slut i Stockholm. Tiina har definitivt lämnat Kontula, eller Gårdsbacka som förorten heter på svenska. Men frågan är om förorten någonsin har lämnat Tiina.
Hon läser film-, teater- och litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Hennes klassresa har kommit en god bit på vägen. Hon är 22 år och en berest kosmopolit med stort kulturellt kapital. Under 80-talet falnar vänsterrörelserna i världen och yuppien tar över. För Tiina tar livet en liknande vändning. Hon gifter sig med en man från en fin läkarfamilj och får två barn. Hon får en doktorandtjänst i teatervetenskap i Stockholm och fyller 30. Hon lovar också sig själv att aldrig syssla med politik.
Men det väletablerade livet som heterosexuell fru i en akademikerfamilj är inte helt smärtfritt för en vänsterintellektuell, lesbisk, invandrartjej.
– Jag kompromissade med allt, det fanns inga gränser för vad som kunde bortförhandlas. Jag tänkte: ”Tiina du kan inte vara så vänster” och försökte till och med att bli socialliberal.
90-talet blir annorlunda, inte bara för världen, utan också för Tiina. Hon disputerar i teatervetenskap och skiljer sig. Men viktigare är kanske att hon bestämt sig för att inte kompromissa längre.
– När jag var yngre tyckte jag att jag borde debattera med alla, jag diskuterade ateism med Jehovas vittnen. I dag satsar jag min tid på dem som vill och kan, de andra får sköta sitt. Jag läste nyligen en tysk bok där en dragqueen beskriver det bra. Han säger ”det finns så mycket att göra i livet att jag inte har tid för fiender”.
Hon väljer bort fortsättningen på klassresan, att vara frun i akademikerfamiljen och bli en stabil gren i det anrika släktträdet. I stället satsar hon på sin egen karriär, arbetar som tillförordnad professor i genusvetenskap och blir en dag 2005 uppringd av Ebba-Witt Brattström. Hon berättar för Tiina att hon vill starta ett feministiskt parti.
Feministiskt initiativ bildas på en presskonferens i april samma år. Under det halvår som hon är med i partiet blir Tiina Rosenberg rikskändis.
Det är en vacker höstdag Lund. Vi svänger upp från Kiliansgatan och Lunds domkyrka tornar upp sig i höstljuset.
– Lund är nästan för vackert. Stockrosorna, husen. Det känns som att vi bara är här på undantag, inte som att vi är en del i hela det här, i Lunds universitet, säger Tiina Rosenberg.
Där i oktobersolen på väg mot universitetsplatsen skiner Kontula fram. Känslan av att ligga en bit utanför, att bara nästan vara en del av det väletablerade samhället. Trots att det snart har gått tre år sedan Tiina Rosenberg blev professor i Lund är hon alltjämt en förort: delaktig, men ändå vid sidan av.
Antagligen är det annat som också spelar in i vid-sidan-av-skapet. Tiden i Feministiskt initiativ och bilden av henne som hårdför feminist (vilken hon förstås är) eller att hon lever med en annan kvinna. Eller ämnet genusvetenskap som hon företräder, en vetenskaplig disciplin som fortfarande ses på med skepsis från flera håll inom akademin. Precis som Helsingforsborna såg med skepsis på förortsungarna från Kontula på 70-talet.
Just synen på förorten i Helsingfors – klassföraktet – var det som väckte hennes politiska engagemang. Tiina har som hon själv uttrycker det ”en socialistisk ryggrad”, grundlagd under tiden i socialistisk ungdom. Hon tror på sextimmars arbetsdag, högskattepolitik och är emot privat ägande. Den socialistiska ådran sitter som en reflex, något som inte alltid går bra att kombinera med den offentliga rollen som professor. Att vara professor i Lund och vara lundensare tycker hon är två skilda saker. Hon har aldrig deltagit i ett studentliv som det som Lund är känt för.
– Jag kan inga snapsvisor, man får inte glömma att jag faktiskt inte är svensk. Min mamma var finlandssvenska och finlandssvenskar sjunger visserligen snapsvisor men min mamma drack inte. Min pappa är finsk och han dricker, men han dricker utan snapsvisor.
Vid doktorspromoveringen i våras bar Tiina en grå smoking med svarta band och var enligt en deltagare ”snyggast klädd av alla”, men det är få som i efterhand minns det. I stället var det den socialistiska ryggraden som tog över showen. När hon tyckte att spexarna som underhöll på middagen drev med vänsterrörelsen började hon koka. Hon stegade fram till scenen och skrek ”fuck you, fuck you, fuck you!” till dem och gick ut ur lokalen.
När Tiina lämnat middagen och spexarna sjungit färdigt fick de stora applåder och det blev extranummer.
– I efterhand tänkte jag att jag kanske inte borde ha svurit så mycket. Men i dag tänker jag vad fan, det var skamligt med alla som satt där och applåderade det där.
Om det inte varit för utbrottet på middagen så tycker Tiina att hon klarat sina tre år i Lund ”med godkänt i alla fall”. Nu tittar hon framåt.
Klädd i jeans, converse-skor och trendriktiga glasögon ser Tiina inte ut som någon som börjat fundera på pension. Men tanken har börjat gro.
-Jag tänker mycket på att göra en snygg sorti. Jag kommer aldrig att sitta kvar till 67, det finns alltid de som är yngre och mer begåvade som man ska lämna plats till. Om tio år har jag en forskarplats på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Jag flyttar till en billig etta i Stockholm, äter kålrötter och skriver mina mest betydelsefulla verk.
Pensionsdrömmen är inte så oväntad. ”Fi-Tiina”, mediedrev och professorstitel till trots – hon är samma person som en gång stod vid vägkanten i Kontula. Handen som då kramade lånekortet till biblioteksbussen kommer antagligen, femtio år senare, fortfarande att hålla i ett lånekort. Men den här gången hör det till Kungliga biblioteket.
foto: Gustav Ohlsson
