Om man är Johannes kanske man ska fundera på att inte försöka avvisa och bortpeta sina övermän och istället acceptera situationen.

”I´m full of shit and I know it but my oneliners might fool one or two more idiots before i get completely naked”.

Funkar inte längre tyvärr, lägg ner.

konsekvensbedömningen blir dock svårare…

Så här tror dock jag att det blir…:

nationerna ställning blir nog relativt oförändrad, lite tapp i medlemmar gör inte så mycket vare sig ekonomiskt eller verksamhetsmässigt. Lunds studenter kommer även fortsättningsvis vilja supa skallen i bitar billigt och kan så få göra så bakom lyckta dörrar hos nationerna. Nationerna blir starkare för varje år och börjar bli allt mer kommersiella. Att inte längre vara underställda universitetet ger än mer ökad frihet. Det problematiska blir om någon nation får de riktigt svårt och måste börja sälja av sina bostäder etc. Alt får väldigt få medlemmar, och de medlemmarna som är kvar beslutar att upplösa nationen och dela på pengarna som är kvar… Detta känns dock högst osannolikt i Lund.

Med största sannolikhet kommer nog nationerna även fortsättningsvis ta fortsatt ansvar för AF och de tusentals bostäder dessa förmedlar genom AFB. Andra delar av AFs verksamhet kan det dock bli svårare för, spex studentaftnar etc kommer att få hårdare krav på sig att prestera åtminstonde nollresultat för att kunna överleva. Borgen kommer bli det svåra att driva och kommer att behövas uthyras mer till företagsstämmor etc. Men även AF kommer nog överleva i ungefär samma tappning som idag.

Kårerna är de som kommer att få det svårt, de har ju ingen samsyn i mångt och mycket och så länge de inte kan organisera sig gemensamt stora problem. Om de dock gemensamt går ner på knä för och be nationerna om ett gemensamt lokalt obligatorium för att inte tappa medlemmar kommer detta självklart få konsekvenser. Nationerna kommer börja ställa krav på kårerna då beroendeställningen är så pass tydlig. Nationerna kommer även vilja omdana kårerna om de får chansen. Nationernas krav kommer att bestå i att kårernas politiska agendor måste avskaffas, gemensam avgift oberoende kår måste komma till stånd och alkoholrelaterad verksamhet ej får bedrivas etc… Detta kommer vara något kårerna aldrig kommer att acceptera och nations/kår samarbetet kommer troligen bli pannkaka. De starkaste näringslivssponsrade kårerna kommer att överleva medan de mindre ekonomiskt starka kårerna som idag faktiskt lägger mest pengar på utbildningsbevakning och gör det i mina ögon bästa jobbet kommer att slås ut.

Det kanske allra mest skrämmande för er tidigare åsiktsmakare är att lundagård kommer läggas ner då det är en viktig besparing för kårerna och ni måste hitta ett nytt forum för att hata varandra.

Allt detta under förutsättning att inte frihetsutredningen kommer kunna ge universitetet mandat att skapa ett lokalt obligatorium i lund när de inte längre är statliga myndigheter… Då kan helt andra förutsättningar uppebara sig…

Vad tror ni kommer att hända det kommande året till följd av beslutet?

”Inte så konstigt att Moa rosar CSN när de själva utser studeranderepresentanter i dess styrelse. SFS verkar mer intresserade av att behålla sin makt än att skapa ett system som gynnar studenterna.”

Känns retoriken igen? Inte från Igelström utan från hans meningsskiljaktiga. Känns därmed hans dubbelmoral igen?
Detta är ett tecken på förvirring.

För mig å andra sidan känns den debatten i och med hans interna kårangrepp som när nazistorganisationer rasar samman mot varandra eller när interna stridigheter gör slut på diktaturer och korrupta staters regeringar.

Sebastian, bidraget kommer med ganska tydliga direktiv om vad det ska gå till och organisationerna som får det får göra – förutom att det som vanligt är medlemmarna som bestämmer, och det är i sig en garanti (om medlemmarna engagerar sig vill säga, vilket också är villkoret idag). Det stora problemet är – och den är den krassa verklighet vi lever i – att studentinflytande är svårt att sälja. Det vi åstadkommer ger inte alltid direkt belöning i handen till medlemmar, och att få igenom något i universitetsadministrationen efter 15 möten kan vara nog så viktigt och svårt eftersom det är så den myndighet vi påverkar fungerar, men det kan ta ett tag innan man som student ser det, alltså allt som händer bakom kulissen av lärare och kursplaner, vad som påverkar ens vardag. Det är ofta en ganska trög och komplicerad värld kåraktiva rör sig i som inte är den lättaste att förmedla i säljande budskap. Att de som är intresserade av kårarbetet vet men gemene student inte vet vad kåren egentligen sysslar med är symptomatiskt – och jag och många med mig försöker ständigt informera. Men det är svårt.
Till råga på allt är kåraktiva ofta människor mellan 20 och 25 som man inte kan förvänta sig professionella kunskaper på området kommunikation av, och det vill vi nog inte heller. Kårer ska fortfarande byggas av och för studenter, för att kunna ägna sig åt studenter – men naturligtvis också kunna anlita professionella krafter. Som är dyra.
Skönheten och nackdelen nu är också att vi byts ut med jämna mellanrum, och ingen hinner få mer erfarenhet än något eller några år vid sidan av studierna.
Naturligtvis ska kårerna ägna sig åt kärnverksamheten, och jag menar mig veta att det är det man också strävar efter också idag. En stark vilja finns att med själ och hjärta ägna sig åt precis det: studiebevakning, att skapa bästa möjliga studiesituation för medstudenterna. Den stora risken det här innebär är att kårerna blir tvungna att ägna sig åt sådant som säljer bättre, för att budskapet är lättare att förmedla och för att det ger medlemmarna något i handen direkt. Social verksamhet, rabatter och gratiserbjudanden är sådana saker, som är väldigt bra, men går utanför kärnverksamheten, och man troligen kommer behöva göra mer än idag, för att få medlemmar som ser direkt nytta och inte behöver förstå vad som händer bakom kulisserna och för att få extern finansiering. Det lilla bidrag man nu kommer få är en väldigt svag vaccinering mot det. Och utbildningsbevakning är inte sexigt.

Vad gäller effektiviseringen vill jag belysa att kårer idag gör väldigt mycket för väldigt lite pengar. De organisationer jag känner till får vända på slantarna för att få verksamheten att fungera och man kämpar väldigt hårt att med den tid man har åstadkomma allt man vill (stressen bland kåraktiva är ett stort problem). Och ändå räcker det inte. Jag ska inte gå in på ekonomi, organisation, heltidsarvoderade och ideella närmare här (men till exempel bokslut brukar finnas att titta på) men det är redan som det är inte mastodontorganisationer, utan saker genomförs oftast både mycket billigare och enklare än på många andra ställen. Demokrati i sig medför dock i sig tröghet.

Men, slutligen, förbättringspotentialen finns självklart, alltid, och det gäller att se det positiva i förändringen och inspireras ännu mer till förbättring. Det är en spark i baken att sköta sig ännu bättre och se möjligheterna. Precis så måste vi se det.