De kallade sig Lundabohemer

De kallade sig Lundabohemer

En gång i tiden var Lund Sveriges mest radikala stad. Året var 1891 och upprorsmakarna bar sliten frack och cylinderhatt.

I dag finns ingen uttalad bohemrörelse kvar och frågan är om det ens går att vara bohem längre. Lundagård har sökt svaren i ett Lund som minns sina bohemer, men som omöjliggjort deras existens.

Den 10 december 1898 dör Emil Kléen av lungsot och syfilis på Lunds lasarett. Vid hans sida vakar August Strindberg, som tagen av dramat rusar ut gråtande på Lunds gator. Några månader tidigare hade de två vännerna som vanligt suttit vid sitt stambord på Åke Hans på Bredgatan i Lund. Men nu var det slut med det. Emil Kléen dog trettio år gammal av de sjukdomar han inte försökt bota med annat än absinth, opium och poesi.

Emil Kléen hade gjort ett livsval som präglades av självförbrännande vanor, men också av en lyrisk längtan efter det rena i den lantliga idyllen i trakterna kring Lund och hembygden i Höör. Han ville vara en svensk Baudelaire vilket märktes på både text och utseende. Ofta sågs han flanera i Lundagård med pipan i hand. Under sin korta levnadsbana hann han skriva tre diktsamlingar, en roman, en novellsamling samt arbeta för ett flertal tidningar i Skåne och Stockholm. Emil Kléen var en av Sveriges första bohemer och det var så han ville bli ihågkommen.

I Tegnérs matsalar i dagens AF-borg låg Café Tua. Under några febriga år i början av 1890-talet var detta lilla rum centrum för Sveriges första bohemrörelse. Gruppen bestod av ett 30-tal personer och kom efter caféets namn att kallas Tua-kotteriet. Lundabohemen blev snabbt lika mycket en livsstil som en konstnärligt produktiv rörelse. Med en osviklig känsla för poesi och marknadsföring skapade de myten om sig själva. Att Lundabohemerna sågs med oblida ögon av dåtidens universitetsvärld och samlade borgerlighet är inte svårt att förstå. Bohemlivet handlade i mångt och mycket om att göra uppror mot rådande konventioner, i samhället, i universitetsvärlden och inom konsten.

david almer är litteraturvetare och chefredaktör för tidskriften Aorta och har under flera års tid forskat kring Emil Kléen. I april 2008 sammanställde han och gav ut författarens enda kvarvarande roman, Venus Anadyomene, som behandlar bland annat livet på Café Tua. Enligt honom måste man förstå den tidens universitetsvärld och sociokulturella förhållanden för att förstå Lundabohemernas uppror.

– Lundabohemen gjorde ett samhälleligt och religionsmässigt uppror. Det var ett radikalt och intellektuellt uppror mot dåtidens borgerliga samhälle. Men man bestod också själv av en radikal elit. Bohemerna hade många elitistiska drag och det fanns även drag av rasism och antisemitism.

bohem-2a.jpg

David Almer har gett ut Emil Kléens sista roman.

I Lund fanns i slutet av 1800-talet mellan 500 och 1000 studenter och de allra flesta kom från välbärgade hem. Att vara bohem var inget underklassnöje. Det var studenter från finare hem som förmodligen kunde kasta sig i rännstenen under några år utan att förlora allt. På samma gång var man som student ofta helt utelämnad till sig själv. Någon ekonomisk hjälp från staten var inte att räkna med. Men att benämna Lundabohemen som höger eller vänster låter sig egentligen inte göras utifrån dagens begrepp enligt David Almer.

– På den tiden var skiljelinjen inte mellan höger och vänster utan mellan konservativa och radikala. Det fanns också en annan borgerlighet att slåss emot på 1890-talet som vi inte ens kan föreställa oss i dag. Det var ju till exempel bara män som studerade på den tiden.

Lundabohemens dubbelnatur är svår att förstå sig på. Å ena sidan levde man utanför samhället, gjorde uppror mot konventionerna och odlade ett visst engagemang för samhällets svaga. Å andra sidan var man en del av ett elitistiskt etablissemang som tycks ha varit Lunds absoluta innegäng under åren i början av 1890-talet. Några demokrater i själ och hjärta var man inte.

– Hos Lundabohemen fanns en renodlad dubbelhet. Man stod upp för alla människors lika värde och rösträtt, på samma gång kände man en oerhörd skräck för pöbeln och ett folkvälde, säger David Almer.

Jenny Westerström är docent i Litteraturvetenskap och gav 2006 ut sin avhandling Klara var inte Paris som behandlar den svenska bohemens historia från början till slut. Hon menar att bohemen oftast har setts som vänster, men liknar själv den politiska filosofin snarare med en slags anarkism:

– Utanförskapet är det gemensamma draget mellan anarkismen och bohemerna. I bättre fall leder detta till en grundläggande förståelse för alla människors lika värde, vilket visar sig hos till exempel Nils Ferlin. I sämre fall kan det leda till en leda, att man inte bryr sig om omvärlden. Men redan från början fanns alla sorters bohemer och politiska åskådningar.

I dag finns inget Café Tua i AF-borgen, men väl ett Café Athén. Här håller föreningen Ordkonst sin säsongsavslutning en dimmig kväll i december. På scenen står några spoken word-artister som läser egna dikter om kärlek, hat och vad det är att vara ung i dagens Sverige. Vid fikabordet serveras kaffe, te och julmust till de hemlagade bakverken. Kvällens musikframträdande går i samma ton som många av dikterna. Innan scenen släpps fri för fyra hugade poeter sjunger sångaren inlevelsefullt, “Vi har stigit på tåget som går till ingenstans”. Jag frågar en kille som läst några dikter på den fria scenen var Lunds bohemer håller hus. Han svarar lite indignerat “Inte är jag bohem i alla fall, de finns väl på Smålands antar jag”.

Kanske är det så att de som i dag väljer att stå utanför samhället gör detta genom olika politiska kanaler. Naturligtvis har det alltid varit ett mer eller mindre politiskt ställningstagande att inte följa konventionerna. Men under årens lopp har nog det självvalda utanförskapet blivit allt mer institutionaliserat av olika politiska grupper. Förmodligen har även våra gränser för vad som anses vara att bryta mot konventionerna flyttats fram sedan tiden för Lundabohemen. Kanske har den stora massan av i dag blivit så van vid avantgardistiska utsvävningar att endast politiska slagord förmår uppröra, provocera och utmana.

Den bohem som uppträdde i Sverige från och med 1880-talet var i mångt och mycket en del av modernismens framväxt. Bohemerna ville positionera sig mot samhället genom att ställa sig utanför det. På samma gång var man ständigt beroende av att verka på marknaden och sälja sina alster. Detta motsatsförhållande var kanske i grund och botten en förutsättning för bohemernas hela existens. David Almer menar att välfärdsstatens framväxt var en viktig orsak till bohemernas försvinnande.

– På många sätt kan man säga att man på 50- och 60-talen byggde bort det gamla bohemeriet med sociala reformer, genom bidrag av olika slag. I dag har konstnärer statsstöd eller socialbidrag till skillnad från förr då man var helt beroende av att sälja sina verk.

Inom universitetsvärlden skedde liknande förändringar genom att studietakten blev allt mer reglerad och att fler fick möjligheten att läsa på universitet.

– Förr kunde man plugga hur länge som helst och lägga upp sina egna tentor, det fanns en akademisk frihet som nu stryps från politiskt håll. Det moderna lärdomsmaskineriet där man snabbt paketeras ihop för att kunna försvinna ut i yrkeslivet innebar att man byggde bort bohemeriet och onyttiga individer som tänker fritt. Överliggarna var ju också en typ av bohemer, men de finns inte längre, säger David Almer.

När bohemerna på 1950-talet växte in i ett samhälle som gav dem ekonomiskt stöd och universiteten inte längre kunde fungera som livslånga uppsamlingsplatser för egenartade personligheter tycks de ursprungliga bohemfigurerna ha försvunnit ut i skuggorna. Men i samma tidsperiod växte de första ungdomskulturerna fram och fyllde de nya generationernas behov av föräldrauppror och grupptillhörighet. I Amerika fanns beatnicks och rock ’n roll.

Jenny Westerström menar att det finns vissa likheter mellan den framväxande ungdomskulturen på 1950-talet och bohemrörelsen, men att de skiljer sig åt genom att den senare byggde sin gemenskap på produktion i stället för konsumtion.

– I den ursprungliga bohemen skrev, målade eller komponerade man och upprätthöll därmed också en kreativ gemenskap. På den vägen försökte man också dra sig fram genom att sälja sina produkter. De moderna ungdomsrörelserna tog över mycket eftertryckligt och gjorde det i den stund då deltagarna fick egna pengar, hos oss ungefär från 1950-talet. En ytterligare belysning av det här får man i dag, då konsumenterna inte bara vill konsumera ord-, ton- och bildkonst utan också vill slippa betala för det.

Invid den etablerade konstens centrum i Lund, Lunds konsthall på Mårtenstorget, ligger det studentdrivna galleriet Galleri Pictura. Lokalen består av tre mindre rum där unga konstnärer från hela Sverige ställer ut sina verk. Nils Svensk är föreningens kassör och sitter lutad över en Macbook i det lilla angränsande kontoret. Han berättar om den aktuella utställningen “Full-size alien” av Henrik Ekesiöö och videons permanenta plats som uttrycksmedel i dagens konstvärld. Att vara bohem är något alla och ingen är menar Nils Svensk.

– Bohemen är nog alltid någon annan. Man kanske tycker det är smickrande att höra det, men vill inte kalla sig det. Kanske är bohemen inte en person, utan ett flyktigt tillstånd man lätt kan befinna sig i som student. Kanske är man som mest bohem när man sitter i Stadsparken på champagnefrukost.

I dag är bohembegreppet utbrett och används i en mängd sammanhang. Som person kan man vara bohemiskt lagd och inom modevärlden är bohemen en ofta använd stilförebild. Bohemen har blivit allmängods men har på vägen också förlorat en hel del av sin ursprungliga betydelse. Enligt David Almer har inflationen i användningen av bohemen som begrepp i praktiken lett till bohemens död.

– Man kan inte prata om bohemer i dag. Det moderna samhället har införlivat vissa av de här idealen så att det inte längre är något speciellt. Konstnärens utanförskap har i dag blivit en kliché och det är i dag många gånger ett ideal att vara utanför, speciellt bland unga. Så att i en tid där alla vill vara bohemer blir det en inflation. Men man är ju inte bohem om man går hem för att sova efter att ha suttit på konstgalleriet efter jobbet och druckit rödvin.

I dag har vi omfamnat vissa av bohemens egenskaper och förkastat andra. Att bohemen som figur och föreställning lever kvar i vårt språk och våra medvetanden råder det ingen tvekan om. Men dagens föreställning om bohemen står långt ifrån den ursprungliga. Kanske är det så att bohemen blivit en populärkulturell schablon jämte hippien, punkaren och raggaren. Kanske är bohemen helt enkelt ett tillstånd av sorglöshet och kreativitet vi alla kan längta till ibland.

bohem-nils.jpg

Nils Svensk tror inte att en bohem behöver vara en person utan lika gärna kan ses som ett flyktigt tillstånd som man lätt kan befinna sig i.

Text: John Granlund
Illustration: Jimmy Bussenius

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

BILDSPEL: Regattan

I söndags var det återigen dags för Regattan