Tigermamman

- in Porträttet
@Lundagård

För lite mer än ett år sedan slutade Alexander Chamberland som språkrör för Grön ungdom. I dag har han svårt för partipolitik och tänker inte rösta på miljöpartiet. I stället vill han starta en queerfeministisk revolution.


Alexander Chamberland är politik. Han lever politik, äter politik, pratar politik, han till och med dansar politik. Så när han dyker upp på aktivisthaket India däck i Lund där han föreslagit att vi ska träffas måste jag direkt fråga:

Är du så politisk som det verkar?

– Ja, feminismen kom ju på 70-talet med ’det personliga är det politiska’. Det märker jag även som queer-bög, för även om jag har köpt mina rosa gummistövlar för att de är snygga och inte som ett politiskt statement så är jag väl medveten om att det blir det. Jag uppluckrar de fasta könsnormerna och det är en väldig provokation för många människor, förklarar han.

Till och med gummistövlar kan vara politik.

Alexander Chamberland är 22 år och läser kandidatprogrammet i genusvetenskap vid Lunds universitet. Det är ett nästan objektivt konstaterande att säga att han sticker ut en aning. Han kryper upp med gummistövlarna, som snarare är blommiga än rosa, i stolen mittemot mig. Man kan om man tittar noga se att han har lite, lite mascara på sig. Man anar de små normbrotten om man tittar noga. Men det är inte bara hans person som sticker ut, hans väg till Lund har inte heller den varit särskilt vanlig.

När Alexander var tio år dränerades en konstgjord damm i hans hemstad Petaluma utanför San Franscico.

– Det bodde fåglar i dammen och en dag bara tömdes den. Men jag såg var den dränerades ifrån så jag gick dit varje dag i en månad och täppte igen öppningen med lera så att dammen fylldes när det regnade och fåglarna fick tillbaka sitt hem, berättar han.

Markägaren kunde knappast ana att hans dränering skulle få en tioåring att långt senare bli språkrör för ett politisk ungdomsförbund i Sverige. Men så var det.

År 2000 skildes Alexanders föräldrar och han flyttade med sin mamma från Petaluma utanför San Franscico till Torslanda utanför Göteborg. Kanske var det åren i Torslanda som förstärkte rädslan över att bli som alla andra.

– Ända sen jag var jätteliten har jag haft någon slags rädsla för att vara medioker och slentrianmässig. Den största rädslan jag har är att vakna när jag är fyrtio och leva i en kärnfamilj med Volvo, villa och vovve. Jag vill gärna bryta mot den banan som de flesta människor får utstakad från födseln. När jag tänker på att fastna i det så blir jag illamående. Det har definitivt påverkat mitt sätt att leva, säger han.

Samtidigt som Alexander börjar gymnasiet går han med i Grön ungdom. Fyra år senare väljs han till att bli förbundets språkrör. Alexander flyttar 19 år gammal till Stockholm.

– Jag fick se hur det såg ut i toppolitiken och kom till en början väldigt mycket in i det. Opinionssiffror ses som gud och gör att ideal försvinner och många kompromissar med sin övertygelse för att ta sig uppåt.

Han blir tvungen att anpassa sig till de normer som råder inom politiken. Klä sig prydligt, hålla igen sina radikalare åsikter om de inte är i linje med förbundets och anpassa sig efter medielogiken.

– Jag fick lära mig att alltid vara lugn och saklig i intervjuer och fick alltid positiva reaktioner när jag var det. Men att vara lugn och saklig är ju bara att anpassa sig till de regler som finns och låtsas om att det inte existerar någon konflikt. Men jag tycker att det finns en konflikt, jag tycker inte att samhället som det är i dag är bra, varför ska jag då låtsas om det?

Det som brukar bli en språngbräda in i toppolitiken blev för Alexander tvärtom en språngbräda ut från partipolitiken. Efter tre år som språkrör hoppar han av med en skepsis mot såväl miljöpartiet som medierna och parlamentarismen.

– Mycket handlar om opinionen och ju mer skolad partipolitiker man är desto mer kortsiktigt opinionsanpassande blir det, jag började ifrågasatta det väldigt mycket. Nu har jag mer eller mindre lämnat partipolitiken.

I stället har feminismen blivit allt viktigare för honom.

– Den stora skillnaden är att jag inte längre ser feminism som en enskild fråga om jämställdhet utan som en ideologi som ser att alla förtryck samverkar. Jag tror att en aktiv feministisk politik kan leda till andra prioriteringar även inom globala rättvisefrågor, djurrättsfrågor och klimatpolitik.

Är du fortfarande miljöpartist?

– Nja, jag kommer att rösta på Feministiskt initiativ i EU-parlamentsvalet.

portratt-alexander-chamberland-stovlar-detalj-bild-al.jpg

Med blommiga stövlar mot revolutionen. Alexander är van vid att han väcker känslor.

I stället för att bli en karriärdriven partipolitiker tror Alexander nu på den utomparlamentariska rörelsens kraft och har slutat kompromissa.

– Jag är som en tigermamma, väldigt snäll mot dem jag bryr mig om men inte rädd för att vara aggressiv och ta konflikter med dem som har ett förtryckande beteende.

Hans kompromisslösa hållning väcker starka känslor på alla möjliga ställen. På internetforumet Flashback finns en tråd om honom där man kan läsa att han är ” En patetisk stereotyp på varje jävla bögmiljöpartist som någonsin satt sin fot på vår jord.” och ”Det är sällan jag känner förakt mot människor, men efter att ha läst hans skrivbordsteorier på fi.se vill jag bara skada honom.”

– Det är klart att jag blir bestört och undrar vad jag egentligen har gjort. Det skrivs alla möjliga saker och mycket verkar grunda sig i homofobi som är så totalt iq-befriat. Jag vill alltid konfrontera rasister och homofober men samtidigt är det en balansgång. Jag har utsatts för hatbrott och blivit både fysiskt och psykiskt misshandlad.

Men trots det fortsätter Alexander att ifrågasätta normer och på så sätt provocera. Hans senaste projekt är den feministiska klubben Don’t be quiet start a riot på Smålands nation. Klubben drivs i riot grrl-anda och är en reaktion på mansnormen i musikvärlden och ett litet steg mot att ge kvinnliga artister mer utrymme och att riva det heteronormativa samhället.

– Det känns som att människor är så fastlåsta i det heterosexuella könstänket. De som inte passar in faller utanför och ses som något konstigt. Det behövs en queerfeministisk revolution som gör att man slutar kategorisera människor efter kön, säger han.

Alexander har på 22 år hunnit med mer än de flesta. Men kampen fortsätter alltjämt.

– Det är som Ani Difranco sjunger: Jag har mindre och mindre att bevisa och mer och mer att göra. Så känns det.

Text: Viktor Ström
Foto: Andreas Lindbäck