Det ensamma studentlivet

Den arketypiska bilden av studentlivet påminner om amerikanska high school-filmer – en hysteriskt social och vänskapstät tillvaro där ingen någonsin känner sig ensam. Men verkligheten ser annorlunda ut. Studenterna Julia och Jakob är allt annat än unika om att ibland känna sig ensamma.

- Tanken på att ingen märker om jag går upp ur sängen eller inte gör mig paralyserad. Och när man går ut så ser man bara lyckliga människor i stora gäng, berättar Julia, 22.

Vi sitter vid ett bord på Arimans solbelysta uteservering bredvid två killar som skrattar högt. Julia läser en trettiopoängskurs i ett humanioraämne och har bott i Lund hela sitt liv. Hon var aldrig ensam innan hon började läsa vid universitetet utan har alltid haft ett rikt socialt liv. Hon ber vant en främling om en cigarett och fortsätter;

– Efter studenten så började alla gamla vänner plötsligt att flytta. På den första kursen jag läste så fanns ingen sammanhållning över huvudtaget. Efter de mycket få föreläsningarna gick alla hem till sina vänner och liv, det kändes inte aktuellt att försöka vidareutveckla kontakten på femtonminuterspauserna till något djupare. Jag gillar inte det studentikosa på nationerna och engagerade mig inte i dem. Universitetet erbjöd inga organiserade sociala aktiviteter på kursen för att underlätta socialiseringen, säger hon.

Julia utstrålar säkerhet och självförtroende och påminner vagt om någon omslagstjej i People. Jag hade aldrig kunnat gissa att hon ibland känner sig så ensam att hon inte orkar gå utanför dörren. Hon bor på en nation från vilken hon har utsikt över ett studentboende och tycker att det känns deprimerande att titta in genom fönstret hos människor som har fester och stora kompisgäng på besök. Om hon går ut en av helgens kvällar så känner hon sig ensam nästa kväll när hon hör musiken från en fest från andra sidan väggen av korridoren. Det handlar hela tiden om luckorna, de tomma dagarna som kursens få timmar och de nya vännerna inte fyller, då mobilen är tyst.

– Ibland kan jag få för mig att jag hör sms-signalen och sedan upptäcker jag att det bara var inbillning, säger hon med ett leende.

Omkring oss sitter till synes glada människor i små grupper runt kafébord, djupt inbegripna i samtal. Det är en miljö som säkert kan upplevas som exkluderande. Lund är en stor stad i litet format. Trots att man nästan jämt är omgiven av människor så är det uppenbarligen lätt att känna sig anonym och obemärkt.

– Ensamhet är en destruktiv spiral. Den får mig att söka fel hos mig själv och känna mig obekväm när jag väl träffar kompisar, säger Julia.

Detta trots att Julia i själva verket har ganska många vänner och för tillfället har fullt upp med möten och fester. Hon menar att ensamheten genereras av sammanträffanden. Humaniorainstitutionernas brist på föreläsningar, seminarier och gruppövningar är en betydande faktor. Dessutom beror ensamheten till viss del på diskrepansen mellan verkligheten och bilden av hur verkligheten bör se ut.

– Vi pumpas med bilder av hur livet ska vara. Vi luras tillexempel att tro att alla har ett stort kompisgäng liknande det i tv-serien Vänner. Men så är det ju inte. Man förvånas över att till och med självsäkra, häftiga killar som man dejtar känner sig väldigt ensamma periodvis, säger hon.

Julia är inte ensam om att känna sig ensam. Enligt SCB har fem procent eller 16 000 av Sveriges studenter ingen nära vän. Enligt forskning på Sociologiska institutionen i Uppsala så är ensamheten värst bland unga: 60 procent bland 20-29-åringarna känner sig ensamma ofta eller ibland. I antologin Den moderna ensamheten kan man läsa att 2,5 miljoner människor i Sverige lever i ensamhushåll och att över 1,5 miljoner av dem knappt har någon kontakt med sin familj. Ungefär 200 000 människor anser att de helt saknar vänner.

Kuratorn Madeleine Lindberg på Studenthälsan i Lund berättar att det ibland händer att studenter vänder sig till henne med sin ensamhet.

– Både den fysiska typen av ensamhet då man har svårt att få till det med vänskapsrelationer och inte hittar någon att göra grupparbeten med, och en mer psykisk ensamhet då man saknar samhörighet och någon att dela tankar med. Ingen sätter sig ensam på en krog eller ett kafé i det här landet och det medför att ensamheten blir väldigt skamfylld. Inget fungerar så förlamande för människor som skam, säger hon.

Madeleine lindberg menar att ensamheten ibland beror på att ett glapp uppstår i livet, exempelvis när man kommit ny till en stad och saknar sammanhang, eller när man precis passerat trettio men inte har hitta någon att bilda familj med.

– I dag så studerar man senare i livet och då uppkommer den sortens ensamhet oftare. Nationerna borde kanske satsa mer på aktiviteter för äldre studenter ibland, säger hon.

Madeleine Lindberg berättar att ensamheten är frekvent förekommande på vårdutbildningar (där ålderskillnaden mellan studenter kan vara stor), humaniorakurser (på grund av få föreläsningstillfällen), bland utländska studenter, doktorander och personer som kommer från kulturer där familjen begränsar rörelsefriheten och möjligheten till nya kontakter.

Hon menar också att många upplever ett tryck att lyckas i Lund eftersom bilden av det Lundensiska studentlivet är en bekymmersfri och social tillvaro.

– Att många aktiviteter är baserade på alkohol-

intag tycker fler och fler känns jobbigt. Därför tycker jag att den nyktra korridoren var ett bra initiativ. En annan åtgärd som skulle förbättra är att pedagogerna på universitetet bör stå för gruppindelningen när det ska göras grupparbeten på A-kurserna, så att ingen blir utanför. Många har bara höga betyg i åtanke när de väljer gruppmedlemmar och då kan vissa lätt stängas ute. Grupparbeten syftar bland annat till en förberedelse för att kunna fungera i arbetslivet, där vi sällan själva kan välja vilka vi vill arbeta tillsammans med, menar hon.

Madeleine Lindberg tycker att introduktionen på kurserna inte bara borde vara en muntlig genomgång utan också att lärarna till exempel organiserade en måltid med kursarna på någon nation. Många studenter har berättat att just sådana gemensamma organiserade aktiviteter underlättar socialiseringen enormt mycket den första tiden.

– Titta inte bara på dig själv, var intresserad av andra. Ofta är man så upptagen av sin egen nervositet att man glömmer att fokusera på människorna omkring, var de kommer ifrån och vilka de är. Om man riktar fokus utåt så lurar man hjärnan och blir mindre fokuserad på sina egna reaktioner, säger Madeleine Lindberg.

Den danska filosofen Sören Kierkegaard tyckte inte att människor borde fjärma sig från ensamheten. Han såg på den nya tidens bortstötande av ensamheten som ett sjukdomstecken. Han menade att ensamheten tidigare i historien ofta värderades positivt för att den var så väl ägnad för hängivenhet till Gud, intellektuella överväganden och självrannsakelser.

I dag menar många filosofer att vi förlorat förmågan att vara ensamma trots att vi behöver den mer än någonsin. Vårt individualiserade tidevarv ger inte de naturliga plattformer för socialt umgänge som bygdesamhället gav.

jacob, 25, minns hur ångestframkallande han tyckte att det sociala spelet var det första året i Lund.

– Jag upplevde en slags panikkänsla på föreläsningarnas femtonminuterspauser. Jag kände mig otillräcklig, hade en känsla av att varje konversation var avgörande för om jag skulle få några vänner, säger han.

Jacob hade varit ute i arbetslivet ett tag och hade svårt att anpassa sig till studentlivet.

– Det krävdes att man ställde upp på alla eftersittningar för att man skulle komma med i gemenskapen och det handlade mycket om att snabbt hitta en plats. Inte som på gymnasiet eller på ett jobb där man vet att man kommer att träffa människorna åtta timmar om dagen flera år framöver och har god tid på sig att etablera relationer. Prestationskraven på att vara sitt bästa jag blir höga när man träffas så pass sällan som man gör på universitetetskurser. Sammanhangen bildas snabbt och är man inte med från början hamnar man lätt utanför, säger Jakob.

– Jag fick panik över stressen att knyta an till folk. I stället för att vara med på mentorsmötena så brukade jag åka hem direkt efter lektionen och se på tv-serier. Jag hade mycket bättre relationer med personerna i The Wire och Twin Peaks än med mina kursare, säger han.

Men när Jacob hade gått ett par terminer med samma människor så blev de färre i klassen. Det skapade en mer avslappnad kontaktyta vilket gjorde det lättare att lära känna varandra. I dag har Jacob ett stort kontaktnät och flera nära vänner, något han inte tror han hade haft om han inte anpassat sig till studentlivets normer.

– Jag lärde mig väl också en av de första terminerna att man är tvungen att spela spelet. Det låter präktigt men det går inte att gå och vänta på att folk ska lära känna en, man måste själv ta initiativet.

Fotnot: Julia och Jacob heter egentligen något annat.

Text Isabelle Ståhl
Illustration Catrin Jacobsson
Share on Facebook0Tweet about this on Twitter0Share on Google+0Email this to someone

5 kommentarer

  1. Jättebra artikel, lyfter fram ett stort och viktigt problem som hålls tillbaka för att det är så skambetonat! Så här borde studentpress vara: ta upp ämnen som känns svåra och relevanta, anknyta till varför och hur problemen finns och knyta ihop med vanliga studenters berättelser. Välskrivet, modigt och snygg bild!

  2. Jättebra skrivet om ett viktigt ämne. Bilden av studentlivet som ett där man går från aktivitet till aktivitet med sömn- och matbrist och bara lever livet är en pressande bild. Man lurar sig själv att man vill och måste leva så för att ha det som roligast.

    Det är helt klart mer sånt här som studenttidningar borde ta upp. Tack :)

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att visas.De markerade fälten måste fyllas i. *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

/** Fixar rss-flödet */