Är Lunds tid förbi?

- in Ledare

Lund är en stad präglad av traditioner. Vissa mer vettiga än andra. Men under det kommande året ställs mycket på sin spets.

Kanske flyttade du hit för möjligheten att engagera dig utanför studierna? För att du ville sjunga i ett spex, servera öl på en nation, dansa vals på bal eller gå på politiska föredrag. Lunds beryktade studentliv bygger till stor del på ideella krafter, men är också beroende av den summa pengar som kallas kår- och nationsavgiften.

Det är också den summa pengar som gör att studentlivet i Lund står inför den största utmaningen någonsin. Studenter har länge varit tvungna att betala kår- och nationsavgift för att få lov att skriva tenta. Pengar som de inte längre måste betala nästa år. Det innebär att kårerna, nationerna och Akademiska föreningen måste locka till sig medlemmar som tycker att det är värt att betala för att deras verksamheter ska få finnas kvar.

Ett hot mot det traditionella studentlivet och studentinflytandet på universitetet, men också något som skapar nya möjligheter. För första gången på länge möts nu kårrävar och nationsdito i ett gemensamt forum för att rädda Studentlund. Nu ska de bara komma överens om hur de ska göra det.

En strategi som diskuteras är ett ”miniobligatorium” vilket innebär att du som student inte enbart kan välja att vara med i exempelvis en nation. Du måste också betala pengar till kåren och Akademiska föreningen. Dessutom är det inte helt osannolikt att studentrabatter och möjligheten att stå i bostadskö kommer att inkluderas i denna avgift. Antingen köper du hela paketet eller också står du utanför.

Frågan är om det är rätt väg att gå. Problemet med ”mini-obligatoriet” är egentligen detsamma som med dagens situation – det innebär en inskränkning av valfriheten.

Men det kanske är värt priset. För tyvärr är utbildningsbevakning inte lika sexigt som att dricka billig öl på nationer. Det är först när du får problem med rättningen av din tenta eller blir orättvist behandlad som du kanske börjar ångra att du inte betalade den där ”onödiga” avgiften.

Men visst är det tråkigt att det kanske måste till ett nytt obligatorium för att behålla studenternas demokratiska inflytande. Alternativet att välja bort hela paketet sätter förvisso press på nationer och kårer att samarbeta och visa vad de går för, vilket måste ses som en positiv utveckling i det här läget. För när det kommer till kritan så är det trots allt studenterna som måste avgöra vad Lunds studentliv är värt.

En tradition som lever kvar i Lund är bostadsbristen. För två år sedan skrev Lundagård om en student som tvingades bo i tält. I höst ska man som student vara glad om man lyckas knipa en sängplats i ett militärtält.

Det är ingen nyhet. För alla visste att krisen skulle komma. Några desperata initiativ har tagits för att försöka mildra dess konsekvenser. Friggebodar, tält och en och annan soffa är det som erbjuds de studenter som kommer till Lund utan att ha ordnat bostad. De som inte lyckas fixa en soffa för 500 kronor i veckan får helt enkelt vända på tågstationen.

Samtidigt sätter trångsynta lundabor stopp för bygglov för tillfälliga bostäder. Det heter att studenter kommer att störa, skräpa ned, öka trafikgenomströmningen och skapa allmän turbulens. Studenterna kommer också att locka till sig kråkor och äcklig stank. En märklig inställning med tanke på att Lund i allra högsta grad är beroende av universitetet och studenterna.

Kanske måste lundaborna sluta ta studenterna för givet. För möjligheten att välja en annan stad, som erbjuder bostadsgaranti och välkomnar studenter med öppna armar, ter sig allt mer lockande.

Traditionernas stad står onekligen inför stora förändringar. Utan bostäder och med ett hotat studentliv är frågan vad Lund har att erbjuda. Vi får se.

Liselotte Olsson
redaktör