Jag har kollat upp Stanford – något som jag naturligtvis borde ha gjort medan jag skrev texten – och ni har så klart rätt: Stanford är inget Ivy League-universitet. Tack för att ni uppmärksammade mig på detta. Poängen som jag försökte göra var att ”elit” avser någonting annat i Sverige än i många andra länder.

Att det går att problematisera kring käk och vin är inget starkt argument för att restaurangutbildningarna ska börja betraktas som akademiska discipliner. Det går förmodligen att problematisera även kring bilmotorer och bakteriespridning på arbetsplatser, men om LU bestämde sig för att starta program i bilmekanik och lokalvård skulle nog många protestera. Det är viktigt, tror jag, att man skiljer på branscher som är kunskapsintensiva och intellektuella samt branscher som enbart är kunskapsintensiva.

Min text handlar inte främst om resursfördelningen (den är en diskussion i sig) utan om det faktum att fungerande forskning fortfarande tillmäts högre status än förstklassig grundutbildning. Detta betraktar jag som ett stort utbildningspolitiskt problem.

Grythyttans betydelse som ambassadör för svensk matlagningskonst kan knappast underskattas, det akademiska värdet kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte känner mig tillräckligt insatt.

Det som för övrigt slår mig efter en snabb kik på ÖU:s hemsida är att: det är många utbildningar det finns som inte borde finnas på just Universitetet. Om skolan som sådan vet jag dock mycket lite om.