Det finns en ful sida av det glada studentlivet. Dess namn är psykisk ohälsa. Låt oss tala om den.
I det här numret av Lundagård har redaktionen gjort en tidsresa, 90 år närmare bestämt. Lika många år som tidningen existerat. När jag bläddrar genom gulnade blad och bleknad trycksvärta så hittar jag många återkommande teman.
Talande är dock den mängd av artiklar i Lundagård som handlat om psykisk ohälsa. Svarta rubriker om depressioner, självmord, utbrändhet, ensamhet, alkoholproblem och stress återkommer år efter år. På liknande vis återkommer undersökningar om studenters välmående, eller snarare brist på, år efter år. Nu senast Uppsala studentkårs arbetsmiljörapport där det visade sig att var fjärde student lider av psykisk ohälsa. Skrämmande siffror, men samtidigt oroväckande välbekanta.
I en undersökning från Lunds universitet om studiemiljöer konstateras att de höga studiekraven kommer från studenterna själva. Först i andra hand kommer krav från arbetsmarknaden och i tredje hand utbildningskrav från undervisningen och lärare. En långt driven individualisering präglar studenternas egna förklaringar till stressen: de var prestationsinriktade och överambitiösa redan innan de började på universitetet.
Att ta ansvar för sina studier och sin framtid genom att plugga hårt och skaffa sig meriter är naturligtvis bra. Men vad händer när dessa dubbelläsande, kåraktiva, spexande, extraarbetande, tränande, festande och sociala varelser en dag inte klarar av att gå upp ur sängen? Ironiskt nog tycks det vara just rädslan för detta misslyckande som ofta driver studenter rakt in i det.
Jag kom att älska Lund för alla engagerade och ambitiösa människor. Det tog ganska lång tid innan jag såg baksidan, för den doldes väldigt väl bakom alla lyckade fasader. När människor började berätta om hur de egentligen mådde blev jag bestört. Det var väldigt svårt att förstå att ätstörningar, svår ångest och alkoholproblem kunde dölja sig bakom dessa ständigt glada leenden. Det är också väldigt svårt, eller lätt, beroende på hur man ser det, att hitta syndabockar för den psykiska ohälsan bland studenter. Det går naturligtvis att skylla på dålig ekonomi, för lite eller för mycket föreläsningstimmar, bostadsbrist, oro för arbetsmarknaden, ett konkurrensinriktat samhälle och ett alkoholcentrerat studentliv. För att inte tala om den egna individens bakgrund och känslighet.
Vad som däremot står klart är att den här generationen tenderar att skylla allt på sig själv. Att inte lyckas få ett jobb, att inte ha en egen bostad, att inte klara ekonomin eller tentan beror på det egna individuella misslyckandet.
Det står också klart att detta kan komma att bli studenternas och samhällets fall om den negativa trenden fortsätter. Studenter som hoppar av utbildningen för att de inte får tillräckligt med stöd, som inte har rätt till sjukpenning om de skulle råka bli sjuka över sommaren och som, om inte utbrända – så rejält vidbrända – stapplar ut från universiteten rakt ut i arbetslivet är ett otroligt slöseri med människors resurser. För att inte tala om skattemedel.
Det finns mycket gott med individualismen – den symboliserar det rationella, frihet under ansvar och kan inspirera människor till stordåd. Men utan en grundläggande trygghet så faller kreativiteten och utvecklingen som ett korthus. Därför är det inte speciellt ansvarsfullt att alltid skylla allt på sig själv.
Det finns nämligen krav att ställa. Krav på stöd och kvalitet i sin undervisning. Krav på lärarledda timmar och en arbetsmarknadsrelaterad utbildning. Krav på ett höjt studiemedel. Krav på sjukvård och ekonomisk trygghet när man blir sjuk (även om det råkar vara i juli).
Därför är det förbannat tråkigt att ordförandeposten för Lunds universitets studentkårers studiesociala kommitté varit vakant mer än halva verksamhetsåret. Och att de inte heller fick något gjort under hela det förra verksamhetsåret.
Universitetet så väl som nationer, kårer och andra studentorganisationer måste agera gemensamt och ta ett krafttag för att bryta den här negativa trenden. För personligen skulle jag helst vilja slippa trycka fler svarta rubriker.
Men framför allt handlar det om att sluta skämmas. Om att våga vara öppen och berätta. Och om att våga se bakom det där leendet.
Redaktör
