Rekordmånga söker till Lunds universitet, men alla är inte här.
När ska studentlivet ta sitt ansvar för studenterna som aldrig kom?
Lunds universitet lockar fler studenter än någonsin. Men det är bara en viss typ av studenter, tycks det som. Symptomen? Vita, rika och lika. Diagnosen stavas social snedrekrytering och det är ett tecken på att universitetet inte är öppet för alla. Regering, högskoleverk, studentkårer och universitet är rörande överens om att det också är ett kvalitetsproblem. En breddad rekrytering skulle ge varierade erfarenheter och perspektiv som höjer kvalitén på både utbildning och forskning. Men framför allt skulle det ge plats åt individer som i dag inte ser ett av landets främsta universitet som ett alternativ. Eller som väljer att inte läsare vidare överhuvud taget.
Enligt högskoleverkets bedömning visar Lunds universitet på en hög medvetenhet om betydelsen av breddad rekrytering med flera långsiktiga satsningar för att åstadkomma förändring. Men efter flera års enträget arbete har inte mycket hänt. Så vad är problemet? Jag tror att Henrik Jonsson, nyligen vald till vice ordförande för Lunds universitets studentkårer, är något på spåren. Han pratar om att det inte är ett marknadsföringsproblem, i stället bör man revidera verksamheten. ”Det är som om McDonalds skulle göra bara hamburgare och sedan försöka locka vegetarianer”, som han uttrycker det. Universitetet har all anledning att satsa mer på sina satsningar på ökad mångfald, och det är på gång. Men studenterna har också ett ansvar.
Även om det verkar ha gått kommunen förbi så är studentlivet i Lund faktiskt unikt. När universitetet genomför barometrar och imageundersökningar är studentlivet en av de prioriterade anledningarna till att studenter från hela landet söker sig hit. Det är universitetsledningen väl medveten om och till sommaren börjar man därför strössla miljoner över studentorganisationerna i hopp om att upprätthålla sin kronjuvel även efter obligatoriet. Men ett lika starkt skäl som studentlivet kan vara för framtida studenter att välja Lund, lika starkt skäl kan det vara för de som väljer att inte söka sig hit. För att man inte känner sig välkommen.
Våra reportrar har begärt ut i princip alla offentliga uppgifter som finns att tillgå på studentlivets makthavare. Bilden som växer fram är även den relativt vit, rik och lik. Ingen högoddsare precis, studentlivet är alltid ett resultat av de studenter som vid ett givet tillfälle befinner sig på universitet.
Det är ett problem att potentiella studenter med annan socioekonomisk eller etnisk bakgrund inte kan identifiera sig med dagens studentrepresentanter. Men man kan naturligtvis inte rå för vem man är, däremot kan man rå för vad man gör. Att säga att vi har ”en verksamhet som välkomnar alla” är därför lite väl magstarkt. För uppenbarligen känner sig inte alla välkomna.
Efter kår- och nationsobligatoriets avskaffande sätts påståendet om en verksamhet för alla på prov. Det är en chans till omprövning, till nystart.
Förhoppningsvis är det också slut på slentrianuttalanden som att ”här sitter jämställdheten i väggarna” eller ”men så har vi ju alltid gjort”. Lunds studentliv har en diger resumé när det kommer till fördomsfulla teman på sittningar, strippfester på ordensfester och kompisrekrytering. Det är inte det att studentlivet domineras av exkluderande verksamhet. Men det räcker med ett par tråkiga exempel för att studenten som inte kan identifiera sig med Lunds studentliv ska välja ett annat lärosäte.
Till hösten kommer universitetet att finansiera en väsentlig del av studentlivet. Det är därför inte orimligt att begära att rektorer och representanter för nationer, kårer och Akademiska föreningen sätter sig ner för att tillsammans diskutera vad man kan göra åt bilden av universitetet som traditionstyngt, exkluderande och svårt. Det är en fråga om kvalitet, även för studentlivet.
Biträdande Redaktör
