”För unga i Burma finns inga möjligheter”

- in Nyheter
@Lundagård

För burmesiska studenter är det farligt att organisera sig. Sedan studentupproren 1988 är det olagligt att sluta sig samman i förbund.
– Det är en risk, men den risken ingår i kampen för demokrati. Vi kan inte sluta, vi måste fortsätta, säger Naw San.


50 mil från Bangkok och precis intill den burmesiska gränsen ligger Mae Sot, exilburmesernas inofficiella huvudstad. Dolt bakom ett högt staket i den lilla staden finns ett dunkelt tvåvåningshus som ser ut som de flesta bostadshus i Mae Sot. Men bakom de höga grindarna sjuder tankeverksamheten. På de klarblå, flagnande väggarna sitter posters som uppmanar till jämlikhet och rättvisa.

Naw San har slagit sig ner vid pingisbordet som för tillfället fungerar som arbetsbord. Han är medlem i Student Youth Congress of Burma, som är en paraplyorganisation för ungdoms- och studentorganisationer i Burma. På frågan om hur många av Burmas unga som studerar vidare på universitet skrattar Naw San. Han är skämtsam, glad och ler ofta. Det är lätt att glömma att han flytt från en militärdiktatur och i dag lever illegalt i Thailand.
– För unga i Burma finns inga möjligheter. Många tvingas fly till de närliggande länderna, säger han.

”Lilla Burma”
Burma gränsar till Bangladesh, Kina, Indien, Laos och Thailand och sedan militärens övertagande 1962 har flyktingströmmarna till länderna varit stora. Mae Sot, som har fått smeknamnet ”lilla Burma”, är en första anhalt för många av de burmeser som i dag lever i Thailand. Exakt hur många burmeser som bor i staden är oklart. Officiellt är det 100 000 men minst lika många finns här illegalt.
– I Thailand finns det över två miljoner migrantarbetare från Burma och bara i Mae Sot finns det 70 skolor och över 7 000 burmesiska studenter, säger Naw San.

Skolorna drivs utan stöd av den thailändska staten och finansieras med hjälp av volontärarbetare och ideella organisationer. Att leva illegalt i Thailand är allt annat än enkelt. Det är inte ovanligt att illegala invandrare fängslas av de thailändska myndigheterna och får betala dyra mutor för att slippa skickas tillbaka till Burma.

 

Eftersom fattigdomen är stor måste många barn arbeta istället för att gå i skolan.
Eftersom fattigdomen är stor måste många barn arbeta istället för att gå i skolan. 

Utmärglad utbildning
Naw San menar ändå att möjligheterna att utbilda sig och att skapa sig en framtid är bättre i Thailand än i Burma. Han kallar utbildningssystemet i Burma utmärglat och menar att lärarnas kunskap är bristfällig och att lokalerna är dåliga. Han ser också ett problem med att utbildningssystemet inte är anpassat efter landets kulturella mångfald. Burmas cirka 50 miljoner invånare är fördelade på åtta olika etniska grupper: bamarer, shan, mon, kayin, kayah, chin, kachin och rakhaing. Bamarerna, även kallade burmeser, utgör en majoritet av befolkningen och styr landet. Burmesiska är också landets officiella språk. De flesta lärare tillhör just majoritetsgruppen bamarer och tar enligt Naw San inte hänsyn till minoritetsgruppernas olika språk.
– I de etniska områdena finns kanske bara en eller två skolor. Där pratar eleverna exempelvis minoritetsspråket kayin. Men alla lärare pratar burmesiska, säger han.

”Det finns inga jobb”
De flesta burmeser kan läsa och skriva på en enkel nivå. Det finns också en lag om obligatorisk skolgång men den gäller bara i de områden där undervisning finns att tillgå. Burma är bergigt och många områden är svårtillgängliga och isolerade.
– Staten kan inte garantera att det finns skolor som alla kan gå i, säger Naw San.

Även om grundskolan ska vara gratis, menar Naw San att skolgången ändå blir dyr.
– Allt runt omkring kostar. Det kostar att ha en stol eller en bänk. Sedan kanske eleverna behöver en uniform eller en penna som bara skolan säljer. Eller så måste de varje vecka betala en donation till exempelvis rektorn, säger han.

Det är inte bara kostnaderna som gör högre utbildning otillgänglig för många burmeser.
– Före studentupproren 1988 kunde familjer, om de jobbade hårt, skicka iväg sina barn för att få utbildning. Men i dag går inte det. För att familjen ska kunna överleva måste barnen ofta hjälpa till med en inkomst. Därför är det inte helt ovanligt att sjuåriga barn måste arbeta i stället för att gå i skolan, säger Naw San.

För de som har möjligheten att utbilda sig ser framtiden inte mycket ljusare ut.
– Det finns ett skämt som jag brukade höra i Burma. ”Jag är universitetsprofessor och kör taxi på deltid”. Det finns inga jobb efter att du tagit examen. I Burma finns inga möjligheter, inte för de outbildade och inte för de utbildade, säger Naw San och fortsätter:
– Lidandet för oss burmeser är det samma. Oavsett vilken etnisk grupp du tillhör och vilken utbildning du har är Burma ett fängelse för alla.

Ett hem i Inle Lake, Burma, som gör att det inte är helt lätt att ta sig till skolan.
Ett hem i Inle Lake, Burma, som gör att det inte är helt lätt att ta sig till skolan.

 

Splittrad studentrörelse
Student Youth Congress of Burma grundades 1996 och består av 16 medlemsorganisationer vars gemensamma mål är att tillsammans arbeta för att lägga grunden för den framtida demokratiska federala unionen Burma. Men den demokratiska kampen är svår i ett land som styrs med järnhand. Naw San och hans kollegor på huvudkontoret i Mae Sot flydde från Burma när deras situation blev ohållbar. Stämningen i rummet blir allvarlig när han pratar om den majoritet av medlemmar som finns kvar och kämpar i Burma. Att visa sitt engagemang offentligt är farligt. Det har det varit sedan studentrörelsen första gången protesterade mot det militära styret.

Den 8 augusti 1988 marscherade stora grupper av studenter längst Rangoons gator i protest mot det politiska förtrycket och hundratusentals människor anslöt sig. Men de fredliga protesterna krossades av militären och under en sex veckor lång period dödades 3 000 människor. Studenterna som organiserat och lett demonstrationerna fängslades eller flydde och studentrörelsen förbjöds.
– Efter 1988 splittrades studentrörelsen och de som fanns kvar var rädda för vilka konsekvenser deras engagemang skulle få, säger Naw San och fortsätter:
– Juntan flyttade universiteten utanför staden och delade upp studenterna för att det skulle vara svårare för dem att organisera sig.

Men även om medlemmar har gripits av juntan och fängslats för sitt engagemang menar Naw San att varken han eller de andra kan ge upp sin kamp.
– Det är en risk, men den risken ingår i kampen för demokrati. Vi kan inte sluta, vi måste fortsätta.

Text & Foto: Irina Bernebring Journiette