Typ volontär i Afrika

- in Kultur & Nöje
@Jacob Hederos

Världens orättvisor ger oss stora skälvan. Alla tycks vilja volontärjobba. Men bakom den mjuka fasaden ryms fler agendor än den hjälpsamma samaritens.

Palampur, en liten stad i den indiska delstaten Himachal Pradesh, är främst känt för sitt  Kangra-te. Men det är inte bara lugnande dryckesplantor som gror i stan, utan även lugnande läger för samvetet. Innan morgondiset lagt sig rullar unga och gamla volontärer in till staden. De stannar i allt mellan två veckor och flera månader för att bygga soptunnor, måla skolor och lära ut engelska. Det krävs ingen utbildning för att bidra, all hjälp är välkommen. Om man betalar för sig.

Volontärturismen är en het potatis, för resenärer såväl som resebyråer. Många drömmer om att göra en insats i den orättvisa värld som vi lever i och flertalet resebyråer står numera där med öppna famnar. Nu finns alla möjligheter att bo hos lokalbefolkningen samtidigt som man jobbar tillsammans och ”får händerna skitiga”, som resebyråerna beskriver det. På vissa resor kan du lära dig att dansa salsa samtidigt som du arbetar på ett barnhem. Hos andra kan du bygga växthus bland Himalayas höjder och avsluta resan med en vandringstur i bergen. Eller varför inte hjälpa till i kampen för ”de sagolikt vackra delfinernas överlevnad” samtidigt som du snorklar efter sköldpaddor på Kenyas kustband?

På geocentrum sitter Eva Alm och Malin Johansson och förbereder ett grupparbete om hållbart utvecklingsarbete. De läser sitt andra år på Lumid, den attraktiva masterutbildningen i utvecklingsarbete. Volontärturismen känner de väl igen som ett fenomen som växt upp bredvid biståndsbranschen.

– På de volontärprojekt jag har stött på har deltagarna inte kunnat bidra speciellt mycket till den plats man besökt. Projektets ramar är oftast alldeles för avgränsade och dåligt organiserade, säger Malin Johansson

– Det krävs mycket organiserande för att få till lyckade projekt, som också är hållbara. Speciellt om man inte vill skapa en beroendesituation hos den lokala befolkningen, säger Eva Alm, innan hon fortsätter:

– Jag ser nog volontärturismen lite mer som en kurs, där resenärerna följer ett program för personlig utveckling mer än bidrar till den plats de besöker.

STA travel, en av de största resebyråerna för studenter och unga, ser volontärresor som framtidens stora satsning. De är angelägna om att visa detta, och jag erbjuds fria resor i Indien av deras marknadschef mot ett omnämnande av företaget. När jag kliver in på lokalkontoret i Lund möts jag av ett snabbt ”När vill du åka?”. Över 60 projekt erbjuds för den som vill rädda världen under tre veckor och undervisning för att förebygga aids delar katalogsida med lejonmatning. Min efterfrågade ”produkt” är ny, så frågor om arbetsförhållanden får vänta. Jag får dock snabbt veta att det finns gott om tid att hänga på stranden om jag skulle vilja besöka Goa för att jobba på barnhem för föräldralösa barn. Tre veckors arbete kostar 9000 kronor. Men ska man betala för att arbeta? Och i så fall, kan man köpa allt, även hjälparbete?

Klockan är halv tio i Palampur, och morgonens yogapass och frukost är precis avslutade. Lars Rudbäck och Alexandra Blake sitter i grupprummet på vuxenlägret strax utanför stan och förbereder dagens första lektion.

– Efter lektionen blir det en kort promenad. Sedan arbetslivsträning, där vi till exempel viker papperspåsar. Idrott har vi innan lunch, det blir troligen cricket som är älsklingssporten för barnen, berättar Alexandra Blake.

I rummet bredvid klassen sitter projektledaren Narech Kumar. Han tvivlar på utbildningsprojektens framtid, och tror snarare mer på gatuteater. Genom påverkansarbete kan volontärerna agera förebilder för lokalbefolkningen.

– I framtiden tror jag det blir mindre utbildningsprojekt, då det kräver mycket kontinuitet hos volontärerna. Det är svårt att uppnå med många korta besök, säger han.

”Fattigdomen är er största naturresurs”, proklamerar Renzo Martens framför några bröllopsfotografer i centrala Kongo. Konstnären dokumenterar sitt budskap i filmen Enjoy poverty, med syftet att skaka om i biståndsbranschen. Där uppmuntrar han bland annat de lokala fotograferna att byta bransch, för att istället fota fattiga eller lemlästade. Ty en bild på ett svältande barn till de västliga medierna ger högre avkastning, än motsvarande bild på ett lyckligt bröllopspar till den närmsta familjen. Renzo Martens budskap provocerar både tittaren och de berörda parterna, men kanske har han träffat rätt. Om det inte är fel från början att dessa varor och tjänster efterfrågas, spelar det då någon roll vem som levererar dem?

I volontärbranschens ungdom var det inte tillfälliga unga besökare som fyllde projekten, utan ofta färdigutbildade medelålders, som ville byta arbetsmiljö. När religionspsykologen Owe Wikström intervjuades i Dagens Nyheter om ämnet, menade han att dagens besökare i stället beter sig som målinriktade individualister. Engagemanget ”sker i korta och avgränsade perioder; som ett led i ett projekt”. När jag ringer runt till volontärorganisationer nämner många ”amerikaniseringen” av volontärarbete, där ungdomarna ser sig själva som framgångsrika endast om de också är ”bra” människor. ”Jaget” som produkt kräver en moralisk godhet. Med volontärarbete i bagaget blir detta ett bevis i ditt cv.

Lars Rudbäck har precis slagit iväg cricketbollen bakom skolbyggnaden under idrottslektionen. Det är dags för lunch, och den personliga kocken har tillsammans med två kollegor förberett maten till de två volontärerna.

– Det finns något av ett överflöd av personal just nu, när vi är så få volontärer, nämner Lars Rudbäck i förbifarten när vi sätter oss för att äta.

– Jag skulle ljuga om jag sa att jag gjorde det här för att ”rädda världen”, som många unga kanske kan känna det. För mig är detta i första hand självutvecklande. Jag ville hitta något nytt, och jag har en idé om att kanske kunna göra nytta inom den här branschen.

Många är dock inte så ödmjuka som Lars. Utöver strävan efter att vara en god människa och ikläda sig en hjälteroll, tar vissa även på sig martyrens motsvarighet. Det obehagliga skrytet som länge varit ett fenomen i backpacking-kulturen har smugit sig in även bland volontärerna. En varm dag i turistghettot Rishikesh sitter jag på det bambuinklädda kaféet Little Buddha. Några Voluntourists befinner sig mitt i en prestigekamp och skryter om sina bedrifter i termer av ”mest fattiga” eller ”mest utsatta”. Den som volontärarbetat under värst förhållanden vinner.

det finns fler agendor än endast den välgörande samaritens i dagens volontärbransch. De flesta skriver under på att fattigdom och orättvisor ska utrotas. Kanske blir då volontärresandet en win-win situation som alla involverade tjänar på. Men vem har rätt att göra big business på vår strävan att vara en god människa? Kanske har Renzo Martins rätt när han uppmuntrar fattigdomsföretagande bland invånarna på landsbygden i Demokratiska republiken Kongo. Om vi vill stilla vårt dåliga samvete, varför ska då inte tjänsten levereras av experterna?

About the author

Jacob Hederos är tidigare reporter på Lundagård och var webbredaktör för tidningen 2011-2013.