Studentlivet svämmar över av titlar, och ännu värre är det i arbetslivet. Om vi lägger undan dem en gång för alla kommer människors kompetens att släppas fram på allvar. Då kan Per Eriksson fortsätta att göra ett bra jobb, även om han lämnar magnificus-epitetet bakom sig. Det skriver Erik Neppelberg.
Jag gillar att laga mat, jag gillar att fota och jag gillar att stå på scen men jag är varken kock, fotograf eller skådespelare. Det är viktigt att göra en tydlig distinktion där för jag tror nämligen på följande: Så fort man tillskriver sig, eller någon annan tillskriver en, en titel, så vänds föreställningen om det man förväntas leverera tvärt. För det finns väl inget bättre än att slå ur underläge?
Jag tycker väldigt mycket om att laga mat men tänk om jag helt plötsligt skulle gå runt och kalla mig kock. Då kan jag ju aldrig mer överraska med en snitsig ratatouille eller en långkokt buljong.
Tills teoriböckerna, och titlarna, kommer fram agerar man utifrån kunskap man fått från familj och vänner med mera och man handlar, inte på förnuft, utan på känsla.
Saker och ting känns rätt, och blir bra, man vet inte varför men så är det.
En kockstuderande sade till mig en gång att man inte kan tillaga nypotatis i ugnen. Nypotatis ”får” bara kokas. Jag blev lack. Det är ju sunt förnuft att nypotatis i ugnen blir gött, det vet ju alla, menade jag.
Så fort man får den där lilla titeln så måste man börja leverera, rotat i teori och metod. Då kan man inte bara köra på för att det är kul. Då är det på allvar.
I studentlivet har vi dock tämligen många chefstitlar. Många studentaktiva ingår ofta i masstitlar kallade tjänstemän, jobbare eller karnevalister med mera.
Men bara för att man ingår i ett tjänstemannalag som lagar mat behöver man däremot ju inte vara kock eller för den delen politiker för att man är kåraktiv. Man kanske bara gillar mat, respektive är intresserad av utbildningsbevakning. Kompetenser frodas och man bedöms utifrån vad man faktiskt gör.
Titelnomenklaturen i studentlivet är dock inte helt enkel att transkribera till arbetslivet. Vad har jag egentligen gjort? Titlar så som sexmästare, kurator, edil, bostadsombudsman, förman, karnevalsgeneral med flera har vi ju inom vår kontext full förståelse för, men det är inte helt lätt att översätta kompetensen till marknadens titelsystem.
”Ja, jag var Chairman of the Board/Chief Executive Officer Something i Lundakarnevalen, tjena.”
Driver man detta till sin spets så kanske det är lika bra att ingen någonsin är något, vilket skapar ett titellöst samhälle, där alla levererar över sin icke titelgrundade förmåga.
Då kan alla göra allt. Tänk till exempel om vår käre rektor Per Eriksson nu skulle avsäga sig sin titel som Rector Magnificus men likväl behålla jobbet och bara gå runt och överraska.
”Tusan Per, du agerar ju som en rektor. Vad duktig du är.”
Någonstans på vägen i bedömningen huruvida Per Eriksson var lämplig som rektor borde väl mer kvalitativa intervjuer med vederbörande ha utförts. Meriter och mätbara resultat kan ju alla ha, men är det inte i dessa intervjuer som vi verkligen får reda på en persons syfte och mål?
Om dessa visioner sedermera korrelerar med vad rektor väl utför så borde väl alla vara mer än nöjda och glada, oavsett om rektor endast skickat in en fjärdedel av sina påstådda artiklar eller i själva verket varit uppvuxen bland vilda vargar iförd ett litet skynke.
Jag tror att vi lägger allt för mycket fokus på titlar i dagens samhälle.
En titel är ju ett kvantifierierat namn på en kompetens och bör således endast användas för att underlätta i bedömningen för att understyrka att denna verkligen finns. Vi måste bli bättre på kvalitativa bedömningar av vad man egentligen gör, och hur det mottas.
Ola Salo sade en gång om The Ark att ”vi är inte bättre än vår senaste spelning”.
I studentlivet kan man aldrig ligga på latsidan bara för att man en gång har varit kurator, ombudsman eller kårordförande.
Vill man hålla sig kvar i en förtroendepost får man banne mig ta ansvar och stå på Hälsningsgillet även nästa termin.
Om jag får bestämma så tycker jag att vi kan avskaffa allt om har med cv- och titelhysteri att göra. Kvalitativa intervjuer, referenser, personliga brev, lärlingskap, praktikplatser är det enda sättet på vilket vi verkligen kan få reda på om en person är lämplig för ett nytt uppdrag. Inte vilken titel som står på ett papper. Då tror jag dessutom att fler skulle få chansen att slå ur underläge.
Men innan vi har nått det titellösa samhället så får jag väl ta och rätta mig i ledet. Jag har funderat ett tag på att rycka in i det militära, lite senare än alla andra, men det är väl aldrig för sent.
Dag 1: upprop. ”Hej, Erik heter jag och jag är general”. Man får inte vara dum.
