Universiteten kan öppna EU

Många av de drivande bakom revolutionerna i Arabvärlden är studenter. Samtidigt kommer protester mot flyktingströmmarna som följer i oroligheternas spår.

Nu borde universiteten hjälpa till att riva den europeiska muren, skriver Lotta Moberg.

Vi bevittnar en vändpunkt i historien. I Nordafrika har system av förtyck och kontroll byggts upp genom decennier i länder som nu skakas av revolter.

Med tanke på den viktiga roll som studenter haft i demonstrationerna kan våra universitet vara en välkomnande glugg in till ett slutet Europa.

Demonstranternas medelålder har varit runt de dryga 20. Många är studenter. Dessa framsynta unga kastar omkull de despoter som förtycker, berövar dem frihet och isolerar dem från omvärlden.

Men isoleringen har förstärkts av omvärldens bemötande av stängda gränser.

Västvärldens har länge spelat diplomatiska spel med envåldshärskarna. Nu kommer insikten att den despotkramande diplomati som prioriterat stabilitet framför människors rätt till frihet från förtryck varken bidragit med frid eller frihet.

I stället beslutas nu om fördömanden och vapenembargon. Fina signaler mot resten av omvärlden för vems sida man numera står på. Men hur mycket kommer politiken gentemot dem som egentligen betyder något, arabvärldens demokratihungriga folk, att förändras?

Studenter som vägrar att sällsamt blidka sig och förbli förtryckta riskerar sina liv för förändring. Det vi  trodde att man bara kunde drömma om händer. Europa applåderar. Det minsta västvärlden kan göra är att välkomna dem in i den demokratiska gemenskapen. Men i samma stund väcks  protestrop mot ökad illegal invandring, då allt fler människor flyr kaoset in i Grekland och Italien. Det är en invandring som inte är mer illegitima som upproren själva. Det handlar om människor som finner det viktigare att leva i frid än att lyda orättvisa politiska diktat.

Resten av Europa är ovillig att dela denna ”börda”, efter att konsekvent samarbetat med de modiga demonstranternas förtryckare, de som mördade deras släktingar och deras drömmar. Vi borde visa att vilja finns bakom applåderna och göra vårt bästa för att ställa allting till rätta igen. Vapenembargon ser bara bra ut på papperet, men det som kommer att göra skillnad är huruvida gluggar kan öppnas in i det europeiska fort som byggt upp emot dem som inte ”passar in”.

Studenterna som kämpat för förändring är de framtida politiska ledarna, och våra framtida kollegor och vänner. De måste få se att det finns något bakom det lena EU-snacket om mänskliga rättigheter.

Med insikt om det gagnlösa i att hoppas på en öppnare europeisk migrationspolitik borde fler dörrar öppnas genom universiteten. Dela ut så många stipendier och studentvisum som möjligt och öppna upp fler samarbetskanaler mellan universiteten.

Vi bör göra vad vi kan inom de europeiska ramarna för att bryta deras isolering. Vi har bidragit till den länge nog.