"Traditioner behövs så länge vi uppskattar dem"

- in Debatt
@Lundagård

Traditioner behöver varken vara tidsenliga eller politiskt korrekta för att kunna legitimeras. I stället är det så att traditionerna behövs så länge människor uppskattar dem, skriver Fredrik Tersmeden.

Behövs traditionerna?

Frågan kan säkerligen besvaras utifrån en rad olika perspektiv: psykologiska, etnologiska, symboliska, ideologiska…

Låt mig här bara försöka ge ett kort svar på frågan utifrån ett mycket pragmatiskt och konkret perspektiv: Ja – traditioner behövs så länge det finns människor som tycker att de behövs.

Ett exempel som de flesta bör kunna relatera till: det finns knappast något självändamål i att den 24:e december varje år kånka in ett halvdött barrträd i bostaden för att klä detta med glansiga plastkulor, halmslöjd och glittergirlander.

Men så länge som väldigt många människor skulle känna att det inte blir en ”riktig jul” utan detta, ja då är den en ytterst berättigad tradition. Om ingen brydde sig däremot – ja, ut med granskrället då.

Jag menar med andra ord att traditioner som många personer uppskattar och tar del av förtjänar att leva, alldeles oavsett om de kan betraktas som rationella, ”tidsenliga” eller politiskt korrekta.

Och detta även om det finns en nog så stor minoritet som ogillar dessa traditioner (i vart fall så länge ingen tvingar dem att deltaga mot sin vilja – toleransen måste vara ömsesidig).

På samma sätt anser jag det fullt legitimt att traditioner dör ut, stöps om eller på något sätt vidareutvecklas om inte tillräckligt många intresserar sig för dem i deras ursprungliga form.

Att så också i praktiken sker har vi i Studentlund ett ganska aktuellt exempel på i de så kallade Siste april-lekarna på Centrala idrottsplatsen.

Dessa, vilka ännu på 1990-talet drog stora mängder deltagare, tynade helt enkelt bort och lades ned när en ny studentgeneration föredrog att gå till Stadsparken i stället.

Som gammal stöt kan jag personligen sörja litet över att de gamla lekarna med anor från 1920-talet har bytts mot vad som i mina ögon mer framstår som ett allmänt gymnasialt supande, men jag måste å andra sidan erkänna att inte ens jag själv var en särskilt regelbunden besökare av dem…

Att däremot kräva levande traditioners brytande av principiella och ideologiska skäl har jag mycket svårt att se som berättigat, särskilt i de fall där kritikerna i stor utsträckning förefaller vara andra personer än de som själva är engagerade i traditionen.

Just nu är det exempelvis från vissa håll väldigt populärt att hävda att Lundaspexarna måste släppa på traditionen att endast ha män på scenen. Mitt intryck är dock att denna uppfattning vare sig kommer primärt från ensemblen själv (ett antal kvinnliga ensemblemedlemmar har i dagarna högljutt uttalat sig mot idén) eller från dess stora och trogna publik som flertaliga gånger om året fyller AF:s Stora sal och i regel går därifrån med ett belåtet leende efter att ha roats i män i kvinnokläder. Och varför skulle Lundaspexarna rimligen lyssna mer på någon annan grupp än på dessa båda?

Med andra ord: ni som inte vill fira jul – strunta gärna själva i att ha någon gran, men tvinga inte oss som går loss på knäck, tomtar, Jesu födelse och Kalle Anka att kasta ut vår. Våra traditioner behövs så länge vi uppskattar dem.

Fredrik Tersmeden