Ambition över gränsen

Ambition över gränsen

- in Recension
0

Lunds studentteaters Utrensning är ambitiös, och skådespelarinsatserna är briljanta. Men efter mängder av slagsmål och dörrsmällar känner Lundagårds Mette Mjöberg Tegnander att föreställningen hade sagt mer om mindre hade berättats.

– Du vet väl att du är en hora? Så inleds Utrensning av Lunds studentteater. På en blurrig video syns den unga Zara förnedras av sin hallick.

Scenen är nedsläckt och man skulle kunna höra en knappnål falla. Det enda som hörs är Zaras upprepanden om att hon är en hora.

När videon tar slut och ljuset tänds förstår vi att Zara både lyckats rymma från hallicken och mörda honom.

Nu är hon jagad av hans kompanjoner. Hon söker sig till den äldre kvinnan Aliides hus. Pjäsen, som är baserad på Sofi Oksanens roman, handlar om relationen mellan de två kvinnorna som så småningom visar sig vara släkt. Zara har medvetet letat upp Aliide.

Pjäsen börjar vid Sovjetunionens fall och Aliide lever ensam i sitt hus. Men Zaras närvaro väcker gamla minnen till liv från den sovjetiska ockupationen av Estland.

Då var Aliide ung och olyckligt förälskad i sin systers man, som var motståndare till kommunismen. Därför var Aliide tvungen att hjälpa till att gömma honom.

Två skådespelerskor skildrar Aliide, som ung och gammal. Det är Julia Wedberg och Therese Lindmark som gör fantastiska insatser. Det riktigt glöder om dem och deras samspel är intensivt och naturligt. Den äldre och den yngre Aliide befinner sig båda på scenen större delar av föreställningen. Emellanåt samtalar de med varandra vilket gör att övergångarna mellan dåtid och nutid flyter på smidigt. Det är en fräck och kreativ lösning, som fungerar utan problem.

Men jag kan ändå inte låta bli att bli besviken på Utrensning. Trots att jag verkligen uppskattar draman som handlar om just kvinnor och låter kvinnor vara något annat än endast mammor eller någons fru. Men tyvärr lyckas inte “Utrensning” riktigt med det.

Även om Zara varken är mor eller fru så berättas det om och om igen att hon är prostituerad. Ibland känns det som om ordet hora är med i varenda replik under de två timmarna. Att hon är ett offer för människohandeln förstår jag redan från den allra första scenen. Hon har trasiga strumpbyxor och rufsigt hår och jag blir lite besviken.

För det känns som en sådan klassisk skildring av en så kallad trasig kvinna. Jag har sett det förut. Jag förstår att det är ett sätt att visa på den hårda miljön och kvinnors utsatthet, vilket i allra högsta grad är viktigt.

Dock jag skulle vilja veta något mer om vem Zara är som person, för att faktiskt kunna känna mer med henne och engagera mig i hennes öde.

Jag önskar att regissören hade vågat lita mer på oss i publiken. För som åskådare förstår jag undertonerna och konflikterna. Men likaväl ska alltid någon av karaktärerna bokstavligen förklara sammanhanget i en replik.

Jag känner mig dumförklarad och irriterad över att få allting skrivit på näsan.

Kanske beror det på att det är en historia som återberättas och att vissa händelser inte kan föras fram på annat vis. Men i så fall skulle jag i varje fall vilja bli lurad att tro, att karaktären verkligen pratar till varandra. I stället känns det ofta som om replikerna endast är inlagda för att förklara sammanhanget för mig i publiken.

Det märks att Lunds studentteater haft höga ambitioner när de satte upp föreställningen och det hedrar dem verkligen. Men kanske är ambitionerna aningen för höga.

Föreställningen har för många långa obekväma konstpauser som endast drar ned på tempot. Den hårda miljön illustreras med för många vilda slagsmål. Det är för många dörrar som smäller igen och nävar som dunkar hårt i bordet för att det ska kännas trovärdigt.

I några scener får Aliide brutalt huvudet nedtryckt i en skurhink med vatten. Scenerna är otäcka och så klart där av en anledning. Men jag tycker inte riktigt att det fungerar på en teaterscen. Kanske på filmduken, men inte på scen för det blir lite för dramatiskt. Det är nästan på gränsen till frosseri.

Jag kan inte låta bli att tänka att det allra otäckaste i många fall är det som inte sägs. Det som åskådaren själv får fantisera ihop med hjälp av olika pusselbitar och ledtrådar från pjäsen. För det klarar jag av som åskådare. Jag behöver inte få detaljrika beskrivningar av våldtäkter på småflickor eller se Zara förnedras på en suddig video i början.

Att berätta allting är inte alltid det bästa sättet att skapa den där kallsvettiga och otäcka stämning som jag tror Lunds studentteater ville komma åt.

Facebook Comments

0 Comments

  1. Sen när blev pjäser för “dramatiska” för att sättas upp på scen? Nån som känner till ordet dramatik? Dramaten?
    Att väcka otrevliga känslor, att vara bisarr och påträngande, att skrika och gapa och skapa obehagliga pauser – det är teater.
    Tack till LUST för att ni tror på engagerade regissörer som vill göra sin egen grej!
    Och tack till Lovisa som varnade mig för att läsa denhär recensionen innan jag såg pjäsen.

  2. Jag såg pjäsen idag och gick därifrån med känslan “snälla ge mig tillbaka två timmar och fyrtio minuter av mitt liv”. Nej, det handlar inte ALLS om skådespelarna – de var JÄTTEDUKTIGA!!! Problemet är att regissörerna i vårens uppsättningar (alltså även den engelska uppsättningen av The Prisoner of Second Avenue) i LUST har fått aaaaalldeles för mycket makt i val av pjäs och utformning. Utrensning är en oerhört svår och tung pjäs, som inte lämpar sig väl för en studentteater av LUSTs storlek och resurser i form av tid och pengar. Resultatet blir ett gäng riktigt duktiga skådespelare som kämpar med ett svårt manus på en liten arena. Det blir för mycket. 

    Hora skreks säkert 30 ggr, att dränka någons huvud sex gånger i en hink vatten som tortyr blir bara bisarrt och påträngande, och de konstiga “slagsmålen” där de rycker av varandra kläderna blir konstlade. Man kan inte förvänta sig av en ensemble på sju personer att axla en så omfattande historia. Att behandla ett ämne som sexuell makt och inte vara bombsäker på vad man sysslar med resulterar i att pjäsen faller platt, som jag tycker att Utrensning gjorde. På slutet är jag så trött att jag bara vill gå hem och ha det tyst en stund. 

    LUST borde helt stryka att regissören får välja pjäs, styrelsen borde lägga fram ett förslag av pjäs och sedan får någon ansöka om att sätta upp den. Det är också typiskt att ett så litet och introvert AF-utskott som LUST väljer att sätta upp så smala pjäser som uppenbarligen inte lockar allmänheten (jag tippar att kanske 50 personer såg pjäsen idag). Nästa termin – sätt upp ett riktigt klassiskt kärleksdrama där fler än 7 skådespelare får vara med! Och låt för guds skull inte en ensam regissör välja pjäsen och sedan leda hela projektet själv- involvera flera regiassistenter och styrelsen i repetitionsarbetet!

    1. Kan hålla med om att det känns som LUST på sistone siktat aningen för högt med sina produktioner och skulle tjänat på att välja något enklare och mer avskalat. Dock ser jag inget problem med att man kör “smala” pjäser, om inte en studentteater vågar vara en smula avant-garde, vem ska då vara det?

      1. Kanske spexen blir avantgarde 

    2. Ronald Hessman

      Jag tycker att det var ett bra pjäsval eftersom Utrensning och Sofi Oksanen är så i ropet just nu, tror inte att en klassiker hade dragit mer publik. Angående kritiken att en ensamble på sju inte kan axla denna historia tycker jag att du skall ta med Sofi Oksanen.

      mvh Ronald 

    3. Hur många regiassistenter skulle du vilja engagera, förutom de två som redan finns? Fem? Sjutton? Och naturligtvis har du rätt, varför någonsin försöka höja ribban, utmana och rikta fokus på något som inte tidigare gjorts inom de här ramarna? Självklart borde biljettförsäljningsmöjligheter och antalet människor i ensemblen avgöra vilken pjäs som väljs! Egentligen vore det nog bäst att sätta upp Romeo och Julia varje termin, eller varför inte helt enkelt ta det säkra före det osäkra, och sätta upp ett väl beprövat spex? Man måste ju tänka på biljettintäkterna.

      1. Den engelska uppsättningen hade inte en enda regiassistent, där var regissören ensam. Notera att jag skrev ‘flera’ och inte fler! 

        Och nej, jag tycker inte att det handlar om att inte höja ribban och utmana – visst ska man det! Men Utrensning, var enligt mitt tycke, ute på djupt vatten. Det är väl såklart att det på pappret verkar hur intressant som helst att sätta upp Utrensning och en amerikansk pjäs (men som bara regissören hade hört talas om innan) – men vad blir resultatet? Halvtomma föreställningar? Herregud, Lunds universitet har närmare 40 000 studenter! Varför en så liten publik på LUSTs uppsättningar?
        Jag kanske tänker fel, men om jag själv lade ner en hel termins arbete på att medverka i teatern skulle jag nog vilja se många fler i publiken. Eller har jag missuppfattat hela LUSTs syfte – sätter de bara upp pjäser de själva vill gå och se? I så fall får jag nog ursäkta att jag störde under gårdagens föreställning. 

        1. Tycker du att även den engelska uppsättningen var döden att se? Där fanns det en ensam regissör som du sa, men skådespelarna fick ingen regi. Det blev istället ett typiskt exempel på dålig kommunikation, nästintill obefintlig skaparglädje men ändock glad publik – såvitt jag hört. Skådespelarna fick dra ett mycket tungt lass. Jag håller med om att det behövs regiassistenter. En officiell sufflör – som kanske till och med kan få hålla i röstuppvärmning och coachning (för att få mer att göra och ha roligt) hade kunnat vara så bra och så skönt för alla inblandade. Däremot tror jag att man bara kan fortsätta drömma så länge det inte söker sig tillräckligt många studenter till föreningen som inte vill stå på scen.

    4. Spännande att du har så mycket tips om hur studentteatern bör jobba. Som gammal förman är jag hyfsat insatt i verksamheten och rekommenderar dig att engagera dig om du är intresserad.

      En teaterpjäs är ett manus men en teaterpjäs är också en vision. Den konstnärliga visionen är det regissören som genomdriver och ansvarar för. Att välja pjäs utan regissör vore fullständigt bisarrt (det är dessutom testat och det var ingen höjdare direkt, tro mig). Trevligt för regissören är också att det alltid finns ett mycket hårt arbetande produktionsteam som driver hela produktionen.

      Om du själv skulle vara intresserad av att delta kan det också vara bra att veta att alla studentteaterns medlemmar gemensamt väljer de produktioner som sätts upp efter förslag som diskuteras fram bland medlemmarna.

      Om du engagerar dig kommer du också märka att LUST varken är litet eller introvert utan ett av AFs största utskott. Det är inte lätt att dra publik till teater generell och särskilt inte i Lund av någon anledning men LUST jobbar stenhårt med att dra folk. Detta gör man med marknadsförning och inte med att välja en pjäs man tror kommer att bli populär, något som förresten är hyfsat svårt att förutspå. Gällande t.ex. klassiska kärleksdramer kan jag meddela att LUST har haft nästan dubbelt så mycket publik nu som när vi satte upp Romeo och Julia.

  3. Lite väl ironiskt att du Mette, skriver ut i stort sett HELA HANDLINGEN när du ska “recensera” (gå gärna en kurs i littvet.) och sedan klagar på att pjäsen berättar för mycket. Det här var inte en recension. Och som någon annan skrev ovan har du faktiskt inte alls fokuserat på regin. Utan på manus och mise-en-scène. Vad är det du tyckte var bra med skådespelet, vad påminde det dig om? Vilka känslor väcktes? Gav mise-en-scène eller handling en bra återspegling till kontext eller intertext? Fanns det referenser till händelser IDAG? Nej tack till undermåliga artiklar som förstör teaternöjet för alla andra.

  4. Triptraptroullement

    SPOILER ALERT!!! För fan mette. 

  5. Tack, tack så jättemycket för att ni skriver ut precis hela handlingen och alla överraskningsmoment i recensionen. Verkligen tack. Jättekul.

  6. Så man skulle, enligt dig, ha strukit i stort sett hela manuset? 

    1. (eftersom det är manus som verkar vara den största källan till kritik, inte – som recensenten verkar övertygad om – regi). 

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Historien om ockupation är en universell historia – intervju med författaren Sofi Oksanen

I hela Helsingfors firas 100-årsjubileet av Finlands självständighet.