Stämningen är lika delar förväntansfull och skeptisk. Kring borden småpratar ledare för universitet och studentliv i väntan på att Jesse Jackson ska äntra scenen i Kårhusets gasquesal.
Det hade kunnat vara ett historiskt ögonblick. För första gången har universitetet och studentlivet gått samman för att prata om hur vi ska jobba med likabehandling vid Lunds universitet.
En stund senare har jag lärt mig ganska lite om hur jag kan ge lika villkor för alla att ta sig fram i min redaktion, och betydligt mer om The Lund University Experience.
”Jag hoppas att ni inte är här för att se Jesse Jackson, utan för att ni bryr er om ert universitets rykte”, säger vicerektor Ingalill Rahm Hallberg framme vid podiet.
Lunds universitet gör likabehandling fråga om varumärke. Det är smidigt, men det är ryggradslöst.
Det mångfaldsarbete som alltid lockar flest och bäst studenter, är dömt att stanna vid floskler. Likabehandling är en obekväm fråga. Exempelvis kan Lunds skimrande aura av elit nog både vara en konkurrensfördel och ett problem.
När universiteten alltmer liknar företag och utbildning alltmer en vara, finns det en anda av att det enda universitetet får sträva efter är konkurrenskraftighet. Att utbilda de bästa studenterna och göra den högst rankade forskningen.
Men universitetet måste också se sig själv som den maktfaktor det är i vårt samhälle. Få saker påverkar en människas möjligheter i livet så som utbildning gör. När vissa har svårare att ta sig fram vid Lunds universitet och i studentvärlden är det en ojämlikhet som går in i själva hjärtat av samhället.
Det finns ytterligare en anledning till att våga se likabehandling som en större fråga än vad som tilltalar enskilda studenter. När vi kring borden så småningom börjar treva efter vad vi egentligen vill förändra, uppstår nämligen den klassiska förvirringen.
Det skedde efter vårens uppmärksammade slavauktion. Det sker ständigt i debatten om studentlivets traditioner. Eftersom vi bara talar om den enskilda studenten måste vi utgå från att studentvärldens hela likabehandlingsproblem består av kränkningar.
Det är ett tveeggat misstag. Det får oss att gorma kränkning åt höger och vänster och göra likabehandling till en tvångströja av förbud. Det gör oss också blinda för den egentliga grunden till att både universitet och studentvärld tycks bli allt mer homogent ju högre upp man kommer. Dyra baler och grabbig jargong är inte ondska som måste elimineras, men de är nöjen för relativt små grupper som åtminstone måste kompletteras. Det är det som är Studentlunds problem, och det är där man måste leta efter lösningen.
Det är dags att erkänna: Universitetets största, vanligaste problem är inte kränkningar. Vi har ändå en plikt att arbeta med likabehandling. Och det är en fråga om rättvisa, inte om varumärke.
Ida Ölmedal
Redaktör
