Det är bara att räta sig i leden. När anställningsbarhet blir ledordet i din utbildning är bara att följa med i det monotona mönstret. Henrik Jonsson målar upp den våta drömmen om högskolan blir som Svenskt Näringsliv får bestämma.
Studenten har näst forskaren alltid varit symbolen för den tänkande individen, som lever på sina egna initiativ. En motor i intellektualitetens maskineri.
Men nu är den positionen hotad. En överhängande likriktning av universitetsutbildningen kan inom kort innebära att denna motor reduceras till ett kugghjul, ständigt inramad av direktiv från högre instans.
Bruksstriderna mellan SAF och LO sägs vara ett minne blott. Det löpande bandet monterades enkom ner för att transporteras någon annanstans. Det monotona förvärvsarbetet rör sig nämligen uppåt i kunskapskedjan. SAF förvandlades för tiotalet år sedan till Svenskt Näringsliv, och nu vill man montera upp banden igen. Den här gången är det universitetsstudentens tur att stämpla in.
Man har bestämt sig för en smal fåra av kompetenser som man kallar för anställningsbarhet. Vågar ingen ifrågasätta denna syn på högre utbildning blir den en självuppfyllande profetia. Ingen student blir längre fri att bygga sina egna kompetenser och skapa sina egna idéer. Långsamt försöker näringslivets representanter pressa ner de ämnen man anser vara irrelevanta, genom förslag på studieavgifter och sänkta studiemedel. Helt plötsligt har man låtit svansen vifta på hunden. En lobbyorganisation får bestämma över en oberoende sektor.
”Dokumentär”filmaren och ’Utbildningsfabrikens’ fader Martin Borgs talar hela tiden om valuta för skattepengarna. Det är inte speciellt konstigt. Han är styrelseledamot i Skattebetalarnas förening, vars enda intresse är just detta. Fullständig personlig nyttomaximering för varje krona som går till staten från varje lönesedel.
I en optimal värld ska dessa tjänas igen när den halvt ihjälstressade studenten börjar jobba underbetalt på vederbörandes företag.
Som företagare är det förstås inte ett speciellt märkligt förhållningssätt. Men man bör vara medveten om att det är just egenintresset som talar här. Inte en genuint osjälvisk vilja till ungdomars framflyttade positioner på arbetsmarknaden. Ännu mindre en inre glöd för andra individers rätt till högre utbildning. Svenskt Näringsliv är en intresseorganisation. Universitetet ska ständigt hålla sig på minst två armlängders avstånd från dessa.
