Krut, bomber och stubintråd – tillräckligt för att bränna ner hela LTH. Är det en hemlig terroristcell som planerar en attack? Nej, det är studentföreningen Lundapyrot som anordnar en skjutning.
– Kolla på de här romljusen, de är mina favoriter, säger Lundapyrots ordförande Oskar Jönsson. De avlånga rören han håller upp är lite drygt en halvmeter långa och ser inte mycket ut för världen, men när de avfyras kommer det att formas en regnbåge på himlen. Inuti varje rör finns åtta stycken puckar med krut mellan varje lager. När krutet antänds slungas ett glödande och färgglatt skott upp i luften.
Oskar Jönsson räknar lådor, märkta med stora röda varningstexter inne i Lundapyrots lager. Det är en hemlig bunker konstruerad av två ihopsatta containrar som är till bredden fyllda med bomber, stubintråd och avfyrningsramper, någonstans i Skåne.
I morgon smäller det, i dubbel bemärkelse. Brandsektionen vid Lunds tekniska högskola tjugofemårsjubilerar och Lundapyrot har fått i uppgift att anordna fyrverkeriet. Oskar Jönsson och medlemmarna Marcus Pehrsson och Jörn Rix är just i färd med de sista förberedelserna inför morgondagen.
– Det är kul att testa nya grejer, man är aldrig färdiglärd, säger Jörn Rix, samtidigt som han packar ihop brandsläckare, skyddsutrustning och kablar i en stor låda.
– Fast det är roligast när det säger pang, inflikar Marcus Pehrsson och får något lyriskt i blicken. Båda två är inbitna pyrofantaster och har varit medlemmar i föreningen i flera år.
Ett fyrverkeri tar ungefär fem minuter att blåsa av men kräver en månads planering för Lundapyrot. Polistillstånd ska ordnas, skjutscheman ska skrivas och fyrverkerierna ska beställas från leverantören i Göteborg. För att inte tala om de minutiösa förberedelserna timmarna innan.
Hösten är föreningens högsäsong, då jubileum, nollningsgasquer och fester avlöser varandra. Allt kulminerar med nyårsfyrverkerierna i Lundagård som Lundapyrot brukar anordna på uppdrag av kommunen. I snitt blir det ett eller två fyrverkerier i månaden.
Nästkommande kväll bjuder på typiskt novemberväder. Det duggregnar och blåser. Trots detta råder en upprymd stämning då Lundapyrots medlemmar hjälps åt att plasta in, placera ut och dra kablar till fyrverkeripjäserna.
– Alla större fyrverkerier kopplas elektriskt, det minskar skaderisken och underlättar när vi vill få saker att smälla av samtidigt, säger Oskar Jönsson.
Skådeplatsen, kullen framför V-huset på LTH:s område liknar snart ett uppriggat minfält. I mitten står tio stycken långsmala rör utplacerade – romljusen. Mellan rören löper en snabbstubin och från denna har man kopplat eltändare som genom en dosa leder in till elsystemet.
– Det kommer att gå i närapå ljudets hastighet och smälla utav bara satan, säger Jörn Rix stolt.
Oscar Jönsson går runt med ficklampa och inspekterar alla kopplingar mellan fyrverkeripjäserna. Allt är noggrant riggat in i minsta detalj, men visst finns det gånger då allt inte gått enligt beräkningarna. Han minns en gång då Lundapyrot fått i uppgift att anordna en skjutning i Lundagård.
– Vi kunde inte rigga utanför universitetshuset som vi brukar utan kom på idén att stå i den torrlagda fontänen i mitten. Vad vi inte tänkte på var att all krutrök stannade kvar i fontänen, som i en gryta. Vi hade nog behövt gasmasker den gången, säger Oskar Jönsson och skrattar.
Nu närmar sig finalen och gästerna från brandsektionens sittning börjar strömma ut från kårhuset. En nervpirrande men fokuserad stämning sprider sig bland Lundapyrots medlemmar då det sista krutet till brandbomberna mäts upp. Så är det dags.
3 – 2 – 1… BOM! Publiken jublar och en efter en fyras bomber av och blir till explosioner i skyn. Plötsligt smattrar en kaskad av små färgglada skott av och lyser upp himlen i form av en regnbåge – det är romljusen. Till slut återstår bara ett moln av krutrök och publiken skingras sakta.
Kvar vid elsystemet står en lättad och upprymd Oskar Jönsson.
– Jag lever ju inte bara för att skjuta upp, det är hela processen som är det roliga. Fast jag älskar applåderna, och krutröken.
