Onyanserat och stereotypiserande. Så beskriver smålandsaktiva Gustaf Larsson Lundagårds reportage I elfte timmen.
Mitt namn är Gustaf. Och jag är en aktiv på Smålands nation. Här är min respons och mina funderingar kring artikeln ”I elfte timmen” publicerad i Lundagårds första nummer 2012.
Först och främst måste jag berömma Lundagård för intentionen att göra ett reportage kring Smålands förhållande till studentlund. Studentlund och dess inverkan på nationslivet är något man kontinuerligt måste diskutera för att åberopa för och nackdelar med en sådan organisation och dess struktur. Speciellt viktigt blir det för Smålands nation att få uttrycka de synpunkter om, och den kritik mot studentlund – som många av nationens medlemmar står för. Om inte en nyanserad debatt kring studentlund förs kommer aldrig organisationen att kunna förändras. Det är just där Lundagård är ett så bra organ i frågan – då tidningen riktar sig till just studenter. Men härvid slutar också mitt beröm till Lundagård.
Det finns i mina ögon två huvudsakliga problem kring artikeln. Det första berör en objektiv mediaskildring som en tidning bör ha som sitt främsta ledord. Härvid vill jag ifrågasätta artikelns tilltänkta innehåll – ett reportage som sades vara en granskning av vårt förhållande till studentlund – resulterade snarare i ett poetiskt framfört domedagsreportage om Smålands blödande organisation. Att detta sedan blir valt som förstasida gör mig aningen konfunderad.
Vidare ställer jag mig högst kritisk till reportagetiteln ”Smålands blöder”. Att benämna en organisation som blödande är ett ganska starkt ordval. Reportern påstår sig gå under ytan på vår organisation; för att därefter komma fram till slutsatsen att vi blöder – bara efter att ha deltagit på ett par möten och besökt nationen vid ett par tillfällen. Det är för mig ett överdrivet ordval; som grundar sig i ett onyanserat journalistiskt arbete. Man ser det man vill se. Ett krismöte kan vara ett tecken på en organisations styrka att i motgångar samla styrka för att växa och gå förstärkt ur motgången – men det kan också vara ett tecken på att organisationen är på väg utförs. Båda sidor av myntet måste lyftas fram för att man skall åberopa någon form av objektiv journalistik. Vidare måste ens ordval hela tiden ingå i en relevant diskurs – där ord som ”blödande” åsyftar nationens tillstånd – och måste då kunna jämföras hur man skulle titulera andra nationers välmående. Kommer Lundagårds nästa nummer innehålla ett reportage om de ”döende nationer” som valt att inte ens ha några klubbar?
Det andra problemet jag ser med artikeln är att dess språkliga bedrifter för mig tycks falla rätt ner i den problematiska och stereotypa diskurs som i Lunds studentssfär tycks omfamna just människors tankar kring Smålands nation. Genom att använda ett grafitti-montage som introduktion till artikeln (läs: en subkultur ofta förknippad med kriminella handlingar), genom att ödsla till synes omåttligt mycket text på att beskriva folks klädval, och beskriva lokalens utsmyckningar riskerar man som författare att trilla in i just den problematik en sådan diskurs är en del av. Dessa målande beskrivningar har för artikeln inget egen-värde, utan jag tolkar det som att författaren fallit offer för en väldigt mänsklig, men högst problematisk, process – vårt behov av att kategorisera. Tyvärr är ju kategoriseringsprocessen också grunden till varför vi människor har stereotypa och fördomsfulla uppfattningar om individer och grupper.
Att ord är ett av de starkaste vapen vi människor besitter ska jag inte argumentera för. Det som för skribenten tycks vara en målande beskrivning, en stilistisk touch – är för mig ett befästande av just den fördomsfulla bild folk har av Smålands. Det mest problematiska med att reproducera den stereotypa Smålandsbilden – är det faktum att stereotyper och fördomar blir starkare när människor är långt ifrån varandra. Genom att falla kort för en sådan framställning går skribenten varken nationen på djupet – eller främjar en integration mellan Lunds studenter.
Vad jag nu slutligen vill göra är att vädja till Lundagård. Min skrift avser inte att försöka dölja de sanningsenliga faktum artikeln tar upp – för visst har exempelvis Smålands medlemsantal sjunkit sedan 2009. Det förefaller för mig ganska uppenbart när vi själva valt att stå utanför studentlund. Nej, istället vill jag vädja till Lundagård att i framtida reportage ge en mer nyanserad och mindre strereotypiserande bild av Smålands nation. Kom och besök nästa Spazio och skriv om hur en av Lunds största klubbar arbetar för att ta in den bästa underground technon du kan bli serverad. Skriv om hur Smålands aktiva, till och med hela klubbar arbetar för en ökad integration mellan de mest fördomsbelagda nationerna. Eller varför inte lyfta fram den i högst grad levande live-scenen Smålands besitter – med över 30 livespelningar från en rad olika musikgenrer bara under hösten. Man kan också skriva om när en av Sveriges största och mest omtalade HBTQ-klubb kommer till Lund (såklart på Smålands..) – eller skriva om nästa Klubb Kosmos; som ger världsmusiken en plats på Lunds karta. Eller välja att belysa de studie-cirklar som annordnas – eller kanske de nyktra spelkvällar som är så trevliga måndagsinslag?
Och möjligen tituleras kanske nästa Lundagårdsreportage ’Smålands glöder’.
Gustaf Larsson
Smålandsmedlem och ansvarig för Spazio
Läs svaren från ansvarig utgivare Ida Ölmedal och reportern Lorena Toro Meneses.
