Lars gör ett hästjobb

- in Föreningen

Om du vill dofta ammoniak, slippa killar och ägna total koncentration åt ett 700 kilos djur ska du dra till ridhuset uppe på Getingevägen. Där håller  Lunds akademiska ryttarsällskap, Lars, till. Föreningen för dig som inte vill sluta rida bara för att du har börjat plugga.

Innanför ladugårdsdörrarna verkar sinnena domna bort, en doft av stall sticker till i näsan och små partiklar av halm yr i luften. Men för ryttarna är det endast fullt fokus på hästen som gäller. Det går nästan inte att få kontakt med de sex tjejerna som rider i dag.

– När jag är på hästen glömmer jag bort allt annat, den bryr sig bara om nuet och då måste jag också göra det, säger Stina Qvarnström, som har valt att rida på hästen Viking.

Men innan någon ridning kan äga rum samlas alla i foajén för att betala för ridlektionen. Sen försvinner ryttarna djupare in i ridhuset via en smal gång som leder till stallet. Någonstans på vägen mot hästarna tystnar samtalen. Grindarna till spiltorna och boxarna öppnas. Nu hörs bara ett stilla sorl. ”Hej lilla pållen, hur mår du idag? Jaa, du är så fin”.

Att låta hästen få reagera på rösten är första testet. En van ryttare märker direkt om något inte står rätt till. Vidare, handen stryker över pälsen, finns det några svullnader? Är ögonen okej? Hur ser hovarna ut? Om allt ser fint ut kan sadeln åka på.

Proceduren får ta tid, men otåligheten är tydlig, ryttarna verkar minst lika angelägna som hästarna att få komma ut ur stallet. Hannah-Maria Skoglund är ordförande i Humanistiska och teologiska studentkåren och har ridit sedan hon var  fem år.

– Kommer jag hit en måndag är jag lyrisk fram till onsdagen, och då är det lagom att börja längta till måndagsridningen igen. Ridning gör mig glad hela veckan, säger hon.

Idag står skänkelvikning på programmet, en rörelse där hästen flyttas snett framåt i sidled. Gångstilen ingår i dressyr, den gren inom ridsport som Lars är mest inriktad på.

Lars erbjuder ridning på två nivåer, en grundläggande och en mer avancerad. Att det saknas en nybörjargrupp är enligt ordförande Elin Sandkvist ett medvetet val.

– Vi har haft prova-på tillfällen tidigare, men har inte det nu. Vi kände att de som testade ändå inte gick vidare för att bli engagerade i föreningen. Därför har vi valt att rikta oss till målgruppen som kan rida istället.

Men om ni inte erbjuder nybörjarkurser och förutsätter grundkunskaper, är ni då öppna för alla?

– Man är alltid välkommen till våra sociala sammankomster. Vi anordnar baler, filmkvällar och har fikastunder. Det är just till ridgruppen som vi ställer krav.

Och hon får medhåll av Signe Mogensen och Maja Tolgraven som dykt upp i dag för att lära sig mer om Lars.

– Jag förstår att man måste veta lite mer om ridning innan man får bli medlem. Det är en helt annan grej att lära ut ridning än att faktiskt rida. Det är det seriösa som gör att jag lockas av det, säger Signe Mogensen.

De två tjejerna har ridit hela sina liv. När de såg två hästar utanför AF-borgen under hälsningsgillet i januari blev det uppenbart för dem hur mycket de hade saknat att rida sen flytten till Lund inför vårterminen.

– Se fuxen där borta i långsam galopp, det är vad ridning handlar om. Att ha kontroll över hela hästens samlade kraft och styra med små, små medel. Det ger verkligen känslan av att man kommunicerar med hästen, säger Maja Tolgraven.

Varför vill du börja i Lars?

– Jag vill inte börja igen när jag 40 år och säga att ”jag red minsann när jag var ung” och sen få hjälp av 13-åriga flickor med att dra på min sadel. Jag har själv varit en av de där tjejerna, säger Maja Tolgraven.

Lars består av ungefär 50 medlemmar, men av dessa är endast ett tjugotal aktiva. Det finns ett rykte om att det ska finnas killar här också, men ingen går att se. Simon ska visst någon heta och han skulle stått för fikan idag. Men jag börjar undra om han bara är en myt.

– Nej, nej, han finns. Här är tre killar som rider, verkar tjejerna utbrista på samma gång.

Varför ridning har blivit en tjejsport är svårt att få svar på. Ordförande Elin Sandkvist tycker det är synd att inte fler män rider i föreningen.

– Vi är med på hälsningsgillet varje år och försöker haffa varenda kille vi ser, säger hon.

Anna Dahlin har ridit sedan hon var åtta år och har svårt att tänka sig ett liv utan hästar. Solen har letat sig in i fikarummet och istället för att kisa mot den, stänger Anna Dahlin ögonen. Ridlektionen är över och någon annan än Simon får duka fram kakor, saft och kaffe.

– Hästar, kakor och sol, vad mer kan man begära, undrar hon.