Lunds universitet är ett av landets mest intensiva forskningsinstitut med försöksdjur. Runt 30 000 levande djur befinner sig just nu i dolda rum runt om i Lund och bidrar till forskningen med sina liv – och fler lär de bli.
En vit albinoråtta, ungefär 15 centimeter lång utan svans, ser sig med sina röda ögon lite försiktigt omkring i sin nya bur. Den har fortfarande svårt att röra på sig, så här en vecka efter sin operation. Den vita råttan har, liksom de andra råttorna i buren, rejält försämrad koordinationsförmåga och fungerar inte rent fysiskt som tidigare. Den har nämligen drabbats av en stroke. Eller snarare; den har getts en stroke.
Några dagar tidigare sövdes den två månader gamla råttan ner, och en labbassistent skar upp ett litet hål i halsen och letade fram råttans halspulsåder som ledde upp till hjärnan. Med ett instrument tjockt som en fiskelina täppte labbassistenten till kärlet, och skapade på så sätt en stroke, eller slaganfall om man så vill. Nerverna och hjärncellerna som tog skada gjorde att råttan vaknade upp lite senare den med kraftiga funktionsnedsättningar. På samma sätt som när en människa drabbats av en stroke.
På många sätt är den vita råttan typisk för den typ av gömda liv som finns vid Lunds universitet. Runt 30 000 försöksdjur sägs det att det ska finnas här. Det vill säga nästan lika många som antalet studenter, och de är fördelade på ett antal anläggningar som mestadels ligger under marknivå. De allra flesta är gnagare, liksom vår råtta. Marsvin, hamstrar, kaniner och en massa möss. Men här finns också grodor, grisar, kalvar, får och fåglar.
Under 2011 inleddes nästan 250 olika forskningsprojekt vid Lunds universitet med försöksdjur involverade. Det innebär att 15 procent, eller nästan vart sjunde projekt i Sverige startades här.
Den djurförsöksetiska nämnden i Lund godkände under 2011 totalt 328 tillståndsansökningar. Detta kan jämföras mot år 2000, då 178 projekt fick tillstånd.
Exempel från det gångna året är de tio grisar som skulle användas i experiment om hållfastheten i gastric bypass, och de 20 kalvar som fick en hjärtpump inopererat.
Bakom statistiken döljer sig dock inte enbart såhär blodiga ingrepp. Eftersom all forskning med djur kräver tillstånd måste Sveriges lantbruksuniversitet till och med be om lov och förklara varför de ska gå på djurpark och kolla på fyra inhägnade lodjur en eftermiddag.
Den absoluta merparten av djuren är dock fortfarande möss och råttor. Som den vita albinoråttan med de röda ögonen.
Råttan och dess likar i buren ingår i ett experiment som går ut på att undersöka ifall en stimulerande miljö och socialt umgänge har effekt på rehabiliteringen efter en stroke. Vissa av metoderna till bedömning är mer basala än andra. Vid ett experiment låter man en råtta greppa tag i ett stålgaller med framtassarna. Sen drar en forskare i råttans bakdel tills framtassarna tappar greppet, och på så sätt mäter man hur mycket motstånd råttan kan sätta emot.
En annan variant är att sätta råttans alla ben på en plan yta, förutom en tass som man sätter på en liten avsats. Sedan klockar man tills råttan tagit ner tassen. En frisk råtta gör det direkt. En råtta som har fått en stroke kan stå så – ja, för all sin resterande tid. Vilket i och för sig inte är så länge.
Efter en månad av tester har den vita råttan gjort sitt för vetenskapen. Den placeras i en sluten behållare som sakta fylls på med koldioxid tills den blir medvetslös och till sist dör. Koldioxidförgiftning är bland de vanligare sätten att avliva ett försöksdjur på. Ett annat är en överdos av narkosmedel. Råttan som hann bli fyra månader, har tjänat ut sitt syfte och skickas tillsammans med andra avlidna gnagare till förbränning.
I ett rum på BMC, en våning upp, har Anders Forslid sitt tillhåll. Han är en av två universitetsveterinärer. En titel som någon på ett universitet med djurhållning enligt lag måste inneha.
– Jag brukar säga att jag delvis fungerar som samhällets öga in i en annars ganska sluten verksamhet, berättar Anders Forslid, som bland annat har till uppgift att bevaka djurskyddet på universitetet.
Foto: Max Jedeur-Palmgren
En person utan läsförmåga, som alltså inte hade kunnat läsa titlarna på bokhyllorna, hade nog haft svårt att lista ut att det var i detta rum universitetets främsta expert på djurskydd och hälsa höll till. Den hade nog istället lagt märke till de två vertikalt ställda datorskärmarna och single malt whiskyn på byrån, och dragit slutsatser om personen utifrån dessa. En med läsförmåga skummar dock snabbt över raderna och ser titlar som ”The Lab Rat” och en brun pärm där ordet ”Pain” är handskriven på ryggen.
Anders Forslid själv är ledigt men prydligt klädd. Lite som en amerikansk president på semester.
När han pratar gör han det på ett övertygande sätt. Smånickande avslutar han sentenser med att le, och gestikulerar ofta med händerna nästan som att han mäter upp en minigris i luften.
– Det har jag alltid sagt, att forskning måste självt kunna hjälpa till med att öka förståelsen för bakgrunden till behovet av den biomedicinska forskningen.
Därför är det så viktigt med att man presenterar resultat, och är ärlig med hur man kommit fram till det, säger Anders Forslid och drar en parallell till det konstiga förhållandet många människor har till varifrån köttet på deras tallrik kommer ifrån.
– Men egentligen borde det inte vara jag utan forskarna som motiverar sin verksamhet, säger han.
Och det har han förstås rätt i. Själv är Anders Forslid knappt alls med i den operativa delen av försöksdjurs-verksamheten, utan har en mer rådgivande roll. Det hade varit bättre att öppet kunna prata med forskare om syftet med deras experiment, och få dem att resonera öppet om moralen att kväva liv med ena handen för att gynna andras liv med den andre. Men verkligheten är sådan att det är oerhört svårt att komma inpå personerna på golvet. Det är svårt att resonera sig fram till att vinsten med att vara mer offentligt med sin forskning är större än riskerna det medför. Och det är Anders Forslid den förste att hålla med om. Även om han inte vill prata så mycket om det själv, har det funnits perioder då säkerhetspolisen varit involverad i att garantera hans säkerhet.
– Jag brukar framhålla att forskarna själva måste kunna förklara samhällsnyttan med sin forskning. Jag tror på information och förklaringar, eftersom det inte finns något att skämmas för. Villkoren och ramarna för den djurbaserade forskningen är så pass strama. Det finns nog ingen annan djurhållning som omges av så noggranna regelverk och kontrollfunktioner som just försöksdjurshållningen.
– Det ser man också på undersökningar. Vet allmänheten om forskningens syften och hur verksamheten bedrivs så har de också en större acceptans för de djurförsök som görs inom biomedicinsk forskning och utveckling.
Den undersökning som Anders Forslid hänvisar till är en utredning gjord av Vetenskapsrådet 2008, ”Allmänhetens syn på djurförsök”. I en enkät fick lite drygt tusen personer svara på frågan: ”I dag förekommer i Sverige djurförsök inom den medicinska forskningen. Syftet är att forskarna ska kunna lära sig mer om hur sjukdomar utvecklas och hur de ska botas. Anser du att det är acceptabelt att göra experiment på djur i sådana syften eller tycker du inte det?”.
71 procent tyckte att det var acceptabelt. Mest vänligt inställda var äldre högskoleutbildade. Samma rapport visar också på en helt annan syn på djurförsök för sminktester, vilket också ligger i linje med svensk lag då sådana tester på djur numera är förbjudna.
Anders Forslid har själv inga problem att motivera experiment med försöksdjur. Han har fått göra det förr under sina 18 år som universitetsveterinär. Han är helt enkelt för biomedicinsk forskning, eftersom det är det enda alternativet. De alternativ som växer fram och ibland beskrivs av framförallt kritiker på olika nivåer, kan ännu inte fullt ut ersätta det som man får ut av att testa sig fram på levande djur. Eller som Anders Forslid själv uttrycker det:
– Vill man forska på tunntarmen och till exempel kunna följa effekter i hela kroppen, kan man inte göra tester på en tarmsnutt eller en cellkultur, utan då krävs en så kallad helkroppsmodell med levande djur.
Han är också säker på att det i själva forskningen finns element som driver på utvecklingen mot skonsammare hantering av djur.
– Ett dåligt behandlat djur är ett dåligt försöksdjur. Därför är det viktigt för forskningen att djuren behandlas väl och mår så bra så möjligt. Faktorer som miljö, klimat och berikning av miljön är här viktiga faktorer som kontrolleras noggrant, säger han och menar också att själva djuren och skötseln av dem är så pass dyr att det av rent ekonomiska skäl finns anledningar till att minimera antalet djur.
– Det är skitsnack, säger Inge Skog, representant i djurförsöksetiska nämnden i Lund och styrelsemedlem i föreningen Forska Utan Djurförsök. Han menar att det visserligen finns rent vetenskapliga skäl, förutom de etiska, att utföra försöken så skonsamt som möjligt. Men det är något som många forskare tycks ha svårt att ta till sig.
Han och Anders Forslid är väl bekanta med varandra. De har suttit på många sammanträden tillsammans i djurförsöksetiska nämnden. Inge Skog sitter med där som representant för Djurens rätt, och har gjort det sedan ”tidig silurtid” (det vill säga 1994). Tvärtemot Anders Forslid menar Inge Skog att forskningsverksamheten i Lund, eller djurförsöksetiska nämnden, knappast kan tillskrivas någon större ära i utvecklingen av humanare djurskötsel.
– Antagligen kan de sitt ämne väldigt bra, men däremot är kunskapen om försökdjursvetenskap väldigt låg bland forskarna, säger han.
– Resultatet därav blir att 10 000-tals och åter 10 000-tals djur får sätta livet till eller får lida av ett onödigt stort lidande.
I under snart två decennier har han suttit med och diskuterat tillstånd för Lunds forskare, och har därför en god inblick. Han har också konkreta exempel att bidra med till sin argumentation. Inge Skog berättar om nyfödda råttor och möss som kyls ner och tinas upp från medvetslöshet för att opereras på utan någon smärtlindring, trots att skonsammare metoder används med framgång både utomlands och på andra håll i Sverige. Han berättar om starkt smärtande preparat som används utan rimlig förklaring och metoder som får vara som de är ”eftersom det alltid har varit så”.
– Forskare ställer sig inte i vägen för andra forskare vad gäller djurförsök, och det görs inte i nämnden heller. Men mellan skål och vägg kan man få höra dem prata om hur dåliga eller onödiga vissa projekt är. Men här hägrar en massa andra ting. Som till exempel forskare som till en hägrande docentur behöver fler publicerade artiklar och uppsatser, säger Inge Skog.
Forskning med djur är känsligt. På ett etiskt plan tar man sig friheten över ett annat liv, och bedömer en potentiell nytta större än det enskilda livet. Det blir också oundvikligen en värdering av olika väsen, där människan står högst i hierarkin och möss långt ner.
Å ena sidan innebär alla typer av forskning där djur är inblandade en viss mån lidande för djuret. Å andra sidan har experimenten nere i det gömda bevisligen också lett till en hel del framgång.
Den vita albinoråttan ingick under sitt korta liv till exempel i ett forskningsprojekt som ledde till direkta framgångar i rehabiliteringen av strokepatienter under framförallt 90-talet. Under ledning av bland annat professor emirita i neurologi, Barbro Johansson, bevisade råttorna i burarna att social stimulans och fysisk aktivitet hade stora effekter på återhämningen efter en stroke. Resultaten gick rakt in på sjukhusen, och idag är det vedertaget med rehabträning vid träningscentra för strokepatienter.
Idag är antal djur nästan lika många som antalet studenter vid Lunds universitet. Och i framtiden lär djuren bli ännu fler.
– Jag törs knappast tro att det skulle minska i framtiden, säger Inge Skog.
Aporna har sedan flera år försvunnit från de svenska laboratierna, och ska man tolka utvecklingen inom Lunds universitet så kommer alla de stora djuren fortsätta att minska. Men färre blir inte den totala mängden. Det tror varken Anders Forslid eller Inge Skog.
– De experimentella metoderna blir alltmer förfinade, vilket leder till att antalet djur per studie kan minska. Men projekten blir fler, säger Anders Forslid.
Fotnot: Siffrorna om antalet forskningsprojekt har vi tagit fram genom att gå igenom alla ansökningar som forskare vid universitetet skickats in till den djurförsöksetiska nämnden i Lund och jämfört det med Jordbruksverkets statistik över hela landet.
