Andra advent: Att plantera en snöflinga.
På andra sidan mörkret finns ljus. När jag slår upp ögonen ligger jag på det kalla trägolvet i mitt rum. Gryningssolen skiner mig rakt i ansiktet, in genom det skitiga fönstret. Jag kommer långsamt på fötter, försöker minnas hur jag hamnade på golvet. Vilken dag var det igår? Fredag? Ett ögonkast på skrivbordet – överbelamrat med kurslitteratur och anteckningar – motbevisar den teorin.
Det är alldeles knäpptyst omkring mig. Nästan som när man har lock för öronen och hör allting på avstånd, som på andra sidan en madrasserad vägg.
Jag slår mig ner på skrivbordsstolen. Tänker efter.
Och minns.
***
Utomhus är allting stilla och fortfarande lika tyst. Det är som om tiden har frusit till. Det enda som visar på att världen inte stannat fullständigt är de stora fluffiga snöflingorna som dalar ner omkring mig, fastnar i håret och på jackan, knarrar under mina skor.
Det är som om jag vandrar runt i en enda gigantisk snöglob.
Jag går mot centrum, i förhoppningen om att finna något livstecken där. Vandrar Lilla Fiskaregatan fram, men affärerna är igenbommade som om det ännu vore mitt i natten. Som om ingen vaknat och kommit dit för att öppna upp dem. Märkligt.
Jag når Mårtenstorget. Här är snön djupare. Jag sjunker ner i den. Byxbenen blir blöta. Jag spanar ut över torget framför mig, blinkar till i det skarpa solljuset som reflekteras i snön. Och plötsligt står hon bara där. Mitt på torget, i en liten krater av snö. En flicka, kanske sju, åtta år gammal. Med lockigt hår som gnistrar likt snön i solen. Hela hennes varelse är som etsad av ljus. Vad är det här? Början på en alien-invasion?
”Hallå!” ropar jag.
Nej, aliens var på 80-talet. Eller när det nu var som Arkiv X gick på TV.
Hon vänder sig mot mig och jag pulsar närmare genom snön.
”Hej”, säger jag, när jag nått fram till henne. ”Förlåt, men det är så skönt att se någon mer här. Vet du var alla är?”
Flickan tittar upp på mig med en nattsvart blick. Hon granskar mig, innan hela hennes ansikte spricker upp i ett stort leende. ”Det är du”, säger hon. ”Du kom. Även då du inte vinkar längre.”
”Vinkar?” Kul. Kanske ingen alien, men en mysko liten flicka. ”Förlåt mig, men… Känner vi varandra?”
”Jag heter Gloria”, säger flickan glatt. ”Och de kallar dig Bo. Klart jag vet vem du är.”
Så klart. Har jag träffat henne? Jag bestämmer mig för att spela med. ”Så var kom du ifrån, Gloria? Jag såg dig inte först.”
Gloria ignorerar min fråga. ”Bo, du måste hjälpa mig. Jag måste hitta den.”
”Hitta vad?”
Gloria suckar. ”Min gloria. Jag tog av den när jag planterade snöflingor på de vita fälten. Men den var för tung, så den föll igenom tillsammans med snön.”
Hon ger mig en uppfordrande blick som om det helt plötsligt är min uppgift att leta efter glorior som fallit tillsammans med snön. Vad är det här? En dröm? Slog jag i huvudet när jag knockades till golvet?
Jag försöker känna efter, men huvudet känns helt okej.
”Varför ber du mig om hjälp?” frågar jag till slut och ser mig omkring, men torget är fortfarande tomt. Det finns kanske ingen annan att be.
”Du brukade vinka till mig om kvällarna”, säger Gloria, som om det vore svar nog. ”Innan du blev gammal.”
Gammal? ”Okej”, säger jag. ”Vad kan jag göra?”
”Leta”, säger Gloria och hoppar jämfota ut ur kratern till mig. ”Du hittar bättre här nere än jag gör.”
Hon tar min hand och med en förvånansvärd styrka för någon så liten, drar hon mig med, skuttande fram genom snön. Hon ser så glad och obekymrad ut att det smittar av sig. Snart skuttar jag med.
***
Vi stannar och letar i varje snödriva. Sparkar i snön ifall en lysande gloria skulle gömma sig någonstans där under.
Det blir allt mer uppenbart att hela världen måste ha evakuerat och lämnat oss två ensamma kvar.
”Hur ser den ut?” undrar jag.
”Som en gloria”, säger Gloria.
Det närmaste vi kommer är ett begravt cykellås utanför AF-borgen.
När solen börjar gå ner bakom husen har vi letat i timmar. Vi sätter oss ner i snön, och jag märker att när jag sitter bredvid henne, fryser jag inte ett dugg.
”Vad händer om du inte hittar den?” undrar jag.
”Då kan jag inte visa vägen. Och jag kommer inte upp igen utan den.”
Hennes svar gör mig inte klokare. ”Var är upp?”
”Den Gyllene Staden, så klart”, säger Gloria och kommer på fötter. Hon samlar försiktigt upp en handfull snö och kramar den mellan sina bara händer. Ett busigt leende sprider sig över hennes ansikte, förvarnar mig just i tid att ducka för snöbollen.
Gloria skrattar. ”Vad trodde du?”
Fakta
[checklist]
Varje dag fram till julhelgen kommer Lundagard.se och Lundagard.net att försöka bjuda på det bästa som julen kan ge. Spana in kalendern på Lundagard.net här
- Illustrationer: Anna Åkesson
[/checklist]
