Fjärde advent: Frid på jord
Mörkret flyr. Något tränger undan det, skyndar på en kristallklar gnistrande vintergryning.
Staffan leder oss tillbaka till Mårtenstorget och vi pulsar genom den djupa snön, tillbaka till kratern där jag hittade Gloria.
”Här är det”, säger Staffan. ”Här föll stjärnan.”
”Glorian”, rättar jag.
”Men jag har redan letat här.” Gloria hoppar tillbaka ner i kratern. ”Jag letade när Bo kom.”
”Det var här den föll, det är jag säker på.” Staffan tar ett långt mödosamt kliv in till henne.
”Den kanske ligger djupare begravd”, säger jag och ser mig omkring efter någonting att gräva med, men finner ingenting. Inte ens någon bortslängd McDonald’s-kartong.
Jag hoppar ner i kratern till Gloria och Staffan och lägger mig på knä i snön. Med händerna börjar jag fösa undan och gräva mig ner i snön. Jag ser i ögonvrån hur Staffan sparkar undan snö med sina grova kängor. Gloria sätter sig på kraterns vall och tittar på.
Mina vantar blir dyngsura av snön och jag känner hur kylan letar sig in till mina fingrar. De blir allt stelare och förlorar långsamt känseln, men jag fortsätter gräva. Kryper runt i snön och gräver mig ända ner till kullerstenen därunder.
På ett ställe är stenen uppbruten, som om den blivit sprängd åt sidan. Snön har fyllt den lilla gropen, men under de våta vita flingorna pulserar ett gyllene skimmer.
”Gloria!” utbrister jag. ”Jag tror att jag har hittat den.”
Hon kommer genast fram till mig, lägger sina händer över mina.
”Låt mig”, säger hon och jag drar mig undan, låter henne gräva bort den sista snön själv.
Det bor ett ljussken nere i marken, i hjärtat av Mårtenstorget. Ett starkt ljussken som först nästan bländar mig, tvingar mig att vända bort blicken. Som plötsligt får mig att känna mig fullständigt lugn.
Finn glorian, sade Lucia. Så att hon kan visa vägen, och allt kan bli som det ska.
När jag trotsar ljusskenet och ser på Gloria, svävar en ring av strålglans ovanför hennes huvud. Hela hon lyser starkt och skarpt, och hade det inte varit för hennes mörka blick hade jag inte kunnat se på henne.
För första gången tror jag verkligen. För första gången vet jag. Och det spelar ingen roll om det är en dröm. Nu vet jag att jag hade rätt en gång. Och jag minns henne. Hur jag brukade vinka, och hur hon alltid vinkade tillbaka. Högt från ovan, som en blinkande stjärna på stranden till Den Gyllene Staden.
”Du borde bege dig tillbaka nu, Gloria”, varnar Staffan och ser sig om. ”Du är väntad.”
Gloria ser på mig. ”Glöm mig inte den här gången. Bli inte gammal.”
”Jag tror att jag måste bli det”, säger jag och kommer på fötter.
”Inte i hjärtat”, säger Gloria och ler.
Jag nickar, lovar. Hon kastar sig fram och kramar mig hårt. Jag håller om henne trots att det bränner mina händer och kläderna börjar lukta rök.
Sedan ställer jag mig bredvid Staffan, vinkar. Och Gloria försvinner.
Lika plötsligt som hon kom.
***
När Staffan följer mig tillbaka till lägenheten är allting som det ska igen. Lund bubblar av liv. Affärerna håller på att öppna. Studenter trotsar snön och sladdar fram på sina cyklar. En och annan sällsynt barnfamilj är på väg till skolan. En pensionär rastar en gällt skällande liten hund.
Det är som om ingenting hänt, men i mitt hjärta är allting annorlunda.
Vi säger ingenting när vi skiljs åt. Jag står kvar vid porten och ser efter honom när han försvinner nerför gatan och undrar om jag någonsin kommer att få se honom igen. Honom, Gloria och Lucia.
Uppe i lägenheten är allting som jag lämnade det. Jag kastar en blick på skrivbordet.
Just det. Tentan.
För vad som än händer är åtminstone vissa saker beständiga.
***
Några dagar senare
Det är fjärde advent. Lille julafton. Kväll. Jag har återvänt till barndomshemmet för att fira jul, och därinne pågår sista-minuten-förberedelserna för fullt. Skinka som ska griljeras. Köttbullar som ska stekas. Julklappar som ska slås in, gömmas tills imorgon.
Det snöar igen. Stora vita bomullstussar singlar ner från himlen, som om någon sitter däruppe och släpper ner dem en efter en. Eller planterar dem i de vita fälten. Det är så där märkligt tyst som det bara kan vara när snön faller och alla ljud är dämpade. Det enda som hörs är knarrandet av mina skor när de gör djupa avtryck i snön på baksidan av huset.
Natten är inte stjärnklar, men de säger att julstjärnan som ska leda oss fram lyser skarpare än alla de andra. Ikväll syns den genom snön som faller, just där den har stannat alldeles över vårt hus. Den har ett uppdrag, men för ikväll kan den ännu stanna och vila en stund. Och jag vinkar, för att jag vet att hon kan se det.
Julstjärnan. Eller en liten flicka. Med en gloria.
Fakta
[checklist]
Varje dag fram till julhelgen kommer Lundagard.se och Lundagard.net att försöka bjuda på det bästa som julen kan ge.
- Läs även del 1 här, del 2 här och del 3 här av Julnovellen.
- Illustrationer: Anna Åkesson.
- Spana in kalendern på Lundagard.net här
[/checklist]
