Lundagårds skribent Annika Skogar antyder att Försvarsmakten är något att skämmas över och utmålar en felaktig bild av vilka som blir soldater. Det skriver Christoffer Hökmark, Lunds akademiska officerssällskap.
Med anledning av Annika Skogars artikel ”En militariserad generation” vill jag bemöta ett par saker som tas upp i artikeln. Försvarsmakten har de senaste åren genomgått stora förändringar där övergången till ett yrkesförsvar får anses vara den största. Då tjänstgöring i Försvarsmakten nu bygger på frivillighet är det naturligt att marknadsföring plötsligt blivit allt viktigare för att en tillräcklig personalstyrka ska uppnås. Det kommer att ta tid för Försvarsmakten att hitta rätt språkbruk och metod för sin marknadsföring och det är därför jag tycker att diskussionen kring denna är viktig och hoppas att det är en diskussion LAOS kan bidra till. Men tråkigt nog riktar författaren istället fokus på andra frågor.
Artikeln antyder att Försvarsmakten har en agenda som går ut på att man sakta men säkert ska bli en naturlig del av samhället. Jag vänder mig mot den tesen av två anledningar. Försvarsmakten är i allra högsta grad en del av det svenska samhället och målet bör vara att det fortsatt ska vara på det viset. Annika antyder istället att Försvarsmakten är något som enbart existerar på nåder och som man av någon anledning ska skämmas över. Det är en konstig inställning till en av våra största myndigheter och den yttersta garanten för vårt självbestämmande. Men oaktat detta så ifrågasätter jag också den förändring som beskrivs, nämligen att vårt samhälle håller på att bli mer militariserat. Man bortser då från de senaste 100 åren då Försvarsmakten varit en högst påtaglig del av det svenska folkets vardag och något som ansetts viktigt. Man bortser också från att det i dag är en mycket liten andel av befolkningen som överhuvudtaget kommer i kontakt med Försvarsmakten.
Jag vill också vända mig mot den bild artikeln förmedlar när man antyder att soldater som nu tar anställning i Försvarsmakten är de som är unga, förvirrade och saknar andra alternativ. Den bilden stämmer inte överens med den bild jag och många med mig har av soldatyrket. För det första antar man att vem som helst, oavsett personliga egenskaper, kan bli anställd som soldat. För det andra bidrar man till missuppfattningen att erfarenheter från försvaret inte är till nytta i det civila arbetslivet och att det civila meritvärdet kan vara en anledning att söka anställning som soldat. För det tredje bortser man från att soldatlivet kan vara utvecklande och stimulerande i sig självt och att det finns personer som trivs med yrket.
Man bidrar till att stigmatisera soldatyrket när man utmålar det som en samlingsplats för de som inte har vilja, kraft eller förmåga att hitta annan sysselsättning. För att Sverige ska ha en väl fungerande försvarsmakt och därmed också försvarsförmåga är det viktigt att Försvarsmakten utgör en attraktiv arbetsplats. Dessutom kan man fråga sig hur många unga personer som planlöst söker sig till universitets- och högskoleutbildningar därför att man inte finner någon annan meningsfull sysselsättning.
Christoffer Hökmark, fd ordförande för Lunds akademiska officerssällskap
Läs Annika Skogars svar här.
Läs kulturartikeln ”En militariserad generation” här.
