Interspexualiteten

Interspexualiteten

Rasputin i Toddyspexarnas uppsättning med samma namn 2012. Foto: Jonas Jacobson.

Spexet är dött, länge leve spexet. Den ständiga uppdatering som krävs för att hålla spexen levande har föst undan den gamla höglitterära prägeln till förmån för enklare populär-kulturella referenser.

 

Det ryktas att AF-borgens vaktmästare kvällstid beväpnar sig med en knölpåk som användes i  Gerda, ett av de första spex som sattes upp i Lund.

Spextraditionen uppstod från början som middagsunderhållning i slutet på artonhundratalet.  Sveriges – och därmed världens – allra första spex sattes upp i Uppsala , även om många av de mer rättrogna spexarna i Lund grinar illa när de talar om det.

Sigfrid ‘Tristan’ Lindström skrev spex under tiden i Lund innan han gick vidare till en karriär som journalist, översättare och författare. Han förde i sin dagbok ett litteraturvetenskapligt resonemang över spexens natur. Det första spexet skrevs enligt Tristan inte som den moderna spexhistoriken hävdar i Uppsala – utan av Shakespeare.  En midsommarnattsdröm skiljer sig enligt denne från ett spex bara i att skådespelarna själva tror att skådespelet är på allvar.

”Där finns in nuce de flesta av spexets konstgrepp: parodierande av högtravande stil (blodigt barsk barbarisk kliga osv.)… vidare att skådespelare ‘samspela med publiken.’ ” I dagens spex är parodierandet av en högtravande stil mindre vanligt förekommande. När förankringen i klassisk litteratur och opera med tiden blev mindre tydlig blev också det högtravande i texten mindre uppenbart, men samspelet med publiken är fortfarande det enskilda drag som tydligast särskiljer spexet som kulturform.  Samtidigt har inte spexen någon helt enhetlig historia enligt Fredrik Tersmeden. Han är en av de ansvariga för AF-borgens arkiv, författare och redaktör för flera olika publikationer om spex och expert på ämnet i största allmänhet.

– Det finns en formel, men varje ensemble har sin egen särart och stil, säger han.

Fredrik Tersmeden menar, till skillnad från Tristan, att det är intertextualiteten som är spexets viktigaste särdrag, men också det kanske mest problematiska. Spexen stjäl inte från litterära och musikaliska förlagor för att göra det enklare för sig, utan snarare för att fördjupa handlingen.

– I de bästa spexen ligger texterna väldigt nära originalen. Det är det som skapar komik i många fall. Men det ställer samtidigt ganska höga krav på publiken, känner de inte igen originalet faller ju hela skämtet.

I en ”ny” studentkultur, som inte längre bara består av män, som inte bara är överklass och där alla inte längre är insatta i Strindbergfejden, blir det dock allt svårare att lika självklart kunna anspela på en gemensam kulturkanon. En kulturform vars själva grund är den intertextuella humorn kan inte leva utan en publik med homogen kunskap och gemensamma intressen. I dag får manusförfattana välja och redigera bort de svårare referenserna i verken. Referenser finns fortfarande där, men anspelar mer sällan på litteratur och scenkonst och oftare på aktuella nyheter eller populärkultur. Det verkar ändå inte ha varit bättre förr.

Hos Lundaspexarna säljer man biljetter på ett sätt som många teatrar och operor bara kan drömma om.

– Det varierar ju naturligtvis beroende på vilket spex vi sätter upp, men vi brukar ha det utsålt på alla våra föreställningar, säger Niklas Jönsson, regissör och en av sex medlemmar i manusgruppen på Lundaspexarna.

Paradoxalt nog ligger kanske en frenetisk nyproduktion bakom framgången i en enormt traditionstyngd kulturyttring.

– Det enda sättet att föra en tradition vidare är att hålla den uppdaterad, säger han.

Kanske syns utvecklingen av spexen tydligast i ett av de spex som oftast spelas om: Det egyptiska tokeriet Uarda, som sätts upp med fem års mellanrum – nästa gång i april i år. Redan när spexet först sattes upp 1908 blev det direkt en succé och uppsättningen turnerade bland annat till Stockholm, där en recensent utan förankring i studentvärlden ändå hävdade att ”jag har återfått min tro på humorn i detta arma land”.

I boken Uarda 100, som utkom till spexets jubileum 2008, ger Christian Westin Jansson sin bild av ett spex som ändå, relativt sett, stått stilla medan tiden gått framåt.

”Uarda inte bara handlar om reliker, utan är själv en relik från en svunnen tid. Det fullkomliga Spexet är dött, länge leve spexet. Den ständiga uppdatering som krävs för att hålla spexen levande har rationaliserat bort den gamla höglitterära intertextualiteten och operahumorn.”

Genom att vara ett av de äldsta och mest klassiska spex som fortfarande sätts upp har Uarda blivit en symbol för själva spexandet, men också för den kulturella likriktning som var en förutsättning för de gamla  produktionernas framgång. Som med alla kulturformer krävs viss förnyelse för att undvika stagnation. Spexen, vars huvudfrågor är intertextualitet och samspel med publiken, behöver vara aktsamma på att inte, likt karaktärerna i Uarda, förflytta sig i sidled.

Niklas Jönsson jobbar just nu med att uppdatera det hopplöst otidsenliga spexet.

– Uarda har varit i grovt behov av att uppdateras. Tiderna förändras och vad man tycker är roligt, det förändras också. I orginalversionen finns bland annat en judisk karaktär och skämten som omger honom är av en natur som i dag skulle vara omöjliga att uppföra på en scen – om inte rent olagliga, säger Niklas Jönsson.

Men framgången tycks inte bara bero på en uppdatering, utan verkar också vara en följd av darwinistiskt urval. Bland de gamla spexen fanns förutom de som lever kvar i dag också operaparodier, som var baserade på en parodisk överdrift av operornas redan extrema känslouttryingar och ”dagsaktulla spex”, som behandlade den väldigt nära samtiden. Båda undergenrerna har försvunnit tillsammans med den tillgängliga publik som kan förstå och uppskatta operaskämt och de ensembler som kan producera ett dagsatkutellt spex på mycket kort varsel.

– Man ska inte glömma att när vi talar om spex, som är en väldigt traditionell genre, finns det också massor med traditioner som försvunnit eller fallit bort. Men det är också så det måste vara, säger Fredrik Tersmeden.

Rättelse på webben: Denna text publicerades först i Lundagård 2/13. Där skrev vi att Lundaspexarna är stadens största ensemble. Då det är oklart vilken spexensemble som är störst har vi strukit det påståendet.

Facebook Comments

6 Comments

  1. Hur kommer det sig att inte alla Lunds spex är taggade i artikeln?

    1. lundagard

      Hej S.
      Normalt sett taggar vi det som nämns i artikeln, men i detta fall så kan vi absolut göra mer. Vi kirrar det på direkten. // webbred

      1. Tja! Krischanstaspääxet är också ett spex i Lund trots den lite annorlunda stavningen 😉

  2. Litet synd att den gamla klichén om att forna tiders studenter alltid var “överklass” ännu en gång har smugit sig in i en Ldg-artikel. Jag har skrivit det förr och skriver det igen: 1800-talets och det tidiga 1900-talets lundastudent var nog så ofta en vanlig bondson som visat gott läshuvud och fått möjlighet att gå på läroverket. Visst kan man kanske säga att han därmed tillhörde en sorts intellektuell “överklass” men gott om pengar hade han sällan. Det fanns en anledning till att den tidens studenter ofta fick skuldsätta sig upp över öronen med växelaffärer under sina studieår.

    1. “nog så ofta”, jag antar att du har källhänvisning att backa upp det påståendet med?

      1. Det finns utförlig statistik över studenternas sociala och geografiska bakgrund i äldre tider i det fyrbandsverk om universitetets historia som utgavs i samband med 300-årsjubileet 1968. I mitt arbete som arkivarie vid universitetsarkivet stöter jag också gång på gång på dessa “bondestudenter” i källmaterialet.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Lyckat när Boels näktergal sjunger

För ett spex som hämtat inspiration från närmsta