Hon är skeptisk till kvotering men tror att universitetet på andra sätt måste göra det lättare för kvinnor att ta sig fram. Under måndagens nätverksträffen Step up höll Eva Wiberg, prorektor vid Lunds universitet, ett tal där hon uppmanade kvinnliga doktorander att ta för sig och inte vara rädda för att misslyckas. Lundagård passade på att fråga prorektorn hur universitetsledningen arbetar med frågan.
På tio år har andelen kvinnliga doktorander varit högst 50 procent, andelen kvinnliga högskolelektorer högst 40 procent och andelen kvinnliga professorer aldrig fler än 25 procent vid Lunds universitet.
Eva Wiberg är prorektor och näst högst i hierarkin på universitetet. Hon tror att mycket av problemet bottnar i att män vid universitet i högre grad får komma in och ta för sig och till exempel forska, medan kvinnor ofta hamnar på administrativa poster och i undervisning. Någonting som gör det svårare för kvinnorna att meritera sig vidare.
– Kvinnor måste verkligen ta för sig och säga: Nu tar jag och forskar. Vi har olika projekt för att låta kvinnor meritera sig i högre utsträckning men det är inte tillräckligt i dag.
Vilket ansvar har universitetsledningen för att det ser ut såhär?
– Det är rektor som utser professorer och när de utses måste fakulteten kunna redogöra för könsfördelningen inom fakulteten. Om det är ytterligare en man som ska anställas så ställer vi alltid frågan.
Såväl universitetets styrelseordförande Margot Mallström som Kajsa Widén, ansvarig för ledarskapsprogrammet AKKA vid Lunds universitet, tycker att universitetet borde införa kvotering. Hur ser du på det?
– Generellt sett tycker jag inte om kvotering. I vissa lägen kan jag förstå att det kan vara bra men som kvinna kan jag tycka att det känns lite förnedrande att kvotera, det är som att säga att det här klarar inte kvinnor av själva. Men jag tror samtidigt att man måste våga tänka om och våga utlysa tjänster som bara är för kvinnor, alltså kvotera.
Eva Wiberg tror att könsfördelningen ofta har subtila orsaker, att den som inte släpper in kvinnor sällan är medvetna om det. För att få bukt med detta har universitetet ledarskapsprogram och professorer som bekostats centralt för att arbeta för jämställdhet, så kallade Hedda-professorer. Hon tycker även att initiativ som Step up behövs.
– Det är bra att det kommer från doktorander som är i verksamheten, inte bara från ledningen. Det måste bygga på entusiasm och vilja och där tror jag helt enkelt att eldsjälar kommer längre.
Menar du att det finns en brist på entusiasm för jämställdhetsarbete inom universitet?
– Nej, naturligtvis inte. Men det är bra att sådana här initiativ tas och att vi då går in och bejakar och ger stöd. Nu har vi ju till exempel gett pengar så att eventet kan äga rum.
Hur kommer ni jobba med frågan framöver?
– I den bästa av världar skulle vårt mål vara att uppnå en 50/50-nivå bland professorer men annars är ju 60/40 det man accepterar. Om vi kunde nå det målet till 2020 så vore det väldigt bra.
