På dagis hände det ofta att någon viftade med ett finger framför ansiktet och skrek att luften var fri. Nu för tiden ropar man ofta detsamma om konsten. Men till skillnad från dagisbarnen verkar kulturdebattörer inte alltid fatta vad de skriker.
Många var de gånger som jag på dagis knöt näven i fickan i vrede över det ofelbara i analysen. Luften var fri, det fanns ingen tvekan om det. Skulle jag klippa till ungen framför mig skulle det vara jag som fick skulden. Det var också den här rättssäkerheten jag utnyttjade när jag triumferande viftade med handen framför andras ansikten.
Men, ärligt talat, det var ju ingen av dagisbarnen som inte fattade vad som pågick. Det var aldrig hemma på våra rum vi satt när vi viftade med händerna framför oss och ropade ”luften är fri”, som något vi gjorde för att vi tyckte det var så fruktansvärt roligt. Man gjorde det för att provocera och att provocera är något som bara har en poäng om någon reagerar. Det här verkar dock vara något som vissa vuxna människor har svårare med att förstå.
När Dan Park i höstas fälldes för hets mot folkgrupp för sin affisch som drev med slavauktionen på Hallands, protesterade han mot domen med att affischen ”är konst och konst ska vara fri”. När Anna Odell som en del av sitt konstprojekt spelade psykiskt sjuk för att läggas in menade folk att det var orimligt att hon skulle dömas för våldsamt motstånd bara för att hon gjort våldsamt motstånd. Det var ju fri konst. Samma sak förra månaden, när Ilmar Reepalu uppmanade folk att inte gå och se Lars Vilks utställning då han tyckte konstens budskap var ”bedrövligt”. Upprörda röster höjdes. ”Vad hände med konstens frihet?” undrade man.
På dagis var det ingen som blev förvånad om någon blev arg när man påpekade luftens frihet två centimeter från dennes ansikte.
Skulle konsten vara så fri som vissa vill ha den till skulle den vara bra värdelös. Provocerande konst är bara verkningsfull om samhället reagerar på den. Börjar man förlåta allt bara för att det är konst gör man konsten till något meningslöst, utan möjlighet att faktiskt påverka.
Men visst, vill du ha ”konst” som är motsvarigheten till ett gäng ungar som sitter ensamma i ett rum och skriker att luften är fri, då kan du väl få det. Resten av oss har ett samhälle att delta i.
HELGEN:
På fredag kan ni ju kolla in detta. Det verkar hur freaky som helst. 60 kronor för att delta i ett konstprojekt inspirerat av Schrödingers katt? Taget! Se bara till att maila och höra efter om det är OK att ni kommer, för det går inte att köpa biljett annars. Men man får stanna hur länge man vill.
Lördagen tycker jag gott man kan lägga på Teaterns dag i Malmö. 50 kronor för en heldag, som hittat.
Ska man läsa något under söndag tycker jag man kan bege sig till bokhandeln och se om de har kvar några exemplar av Magnus Dahlströms Spådom efter bokrean. Den samtida svenska byråkratins motsvarighet till Processen.
