Peter Pan-komplexet är petat

- in Krönika/Studentliv, Krönikor

”Vuxna lever i en tråkig värld full med massa måsten.” Maria Rosén blev glad när hon fick anledning att ompröva sin barndoms bild av vuxenvärlden.

 

När jag var liten trodde jag att alla vuxna alltid visste allt. När man var vuxen visste man alltid vad man skulle göra, man åt bara godis på lördagar och absolut aldrig innan middagen, och utförde gladeligen allehanda tråkiga sysslor som att skriva räkningar, städa och diska. Något som inte föreföll mig som någon direkt lockande vardag.

Kanske skulle man genomgå en metamorfos den dag man stod på trappan under studenten? Eller kanske fick man en checklista när man fyllde 18? En checklista som man sedan kunde ha på kylen där det stod hur man som vuxen skulle bete sig, vad det tillstod en vuxen att göra och på vilket sätt dessa ting skulle utföras.

Min 18-årsdag kom, och jag fick en klocka. Checklistan lyste däremot med sin frånvaro, men lite ångest hade redan checkat in. Nu när jag var myndig och fick lov att skriva på alla bankpapper själv måste jag ju vara vuxen och förståndig, och jag var ju inte rustad för det. Tvärtom kände jag mig minst lika liten som jag hade gjort under föregående dag.

18-årsdagen passerade, och 19-årsdagen likaså. Ingenting speciellt inträffade. Jo, jag började jobba och tjänade mina första pengar, men det var ju en angenäm snarare än skrämmande upplevelse. Sedan var det dags att söka till universitetet, och jag valde att slå ner mina pålar i språk-och litteraturvetarnas hörna i Lund. Fortfarande inträffade inga katastrofer. Jo, jag fick lära mig allt man kan tänkas vilja – och mer därtill – om språk och kommunikation.

Då hade insikten redan slagit rot, insikten som börjat smyga sig på efter 18-årsdagen. Insikten om hur skönt det är att kunna planera som man vill. Insikten om hur öppna vägarna ligger, nu när stränga franskafröknar och sunkiga gympapåsar har klivit ur vägen.

Just nu är jag i Stockholm och gör praktik på vad som för mig är världens roligaste jobb. Jag får skapa. Jag får skriva. Och jag får ta ansvar.

Och när arbetsdagen är slut kan jag käka en hel påse godis precis innan middagen om jag vill det.