Johanna Helldén svarar på Jan Eric Larssons tal på Cornelisbalen.
Hej Jan Eric Larsson,
Jag har sett talet från Corneliusbalen där du, en medelålders man med professorstitel ägnar en hel kvart åt att gå till angrepp mot mig, en ung kvinnlig student som inte ens hunnit ta sin kandidatexamen. Du nämner upprepade gånger mitt namn och även ordet censur. Då jag inte var på plats och därmed inte kunde svara dig direkt lämnas mig inget annat alternativ än att göra det här i text istället.
Det är intressant att du, Jan Eric Larsson, ägnar tid åt att försvara den parodiska sången “Bögarnas fel” som inte har tagits upp någon annanstans i den här debatten. Jag vet precis som du att den är ämnad att driva med kyrkans homofobi. Du pratar också om att D-sektionens arkiv är stängt. De har valt att stänga arkivet medan de går igenom och flaggar sådant som inte ska vara offentligt. Jag har själv bara sagt att det vore bra om berörda parter tittade över sina sångböcker. Hur du får detta till censur vet jag inte. Att du hittar på argument som jag aldrig tagit upp och sedan argumenterar emot samma fantasifoster är både tråkigt och onödigt.
Nej, Jan Eric Larsson, jag tror inte att alla som sjunger dessa sånger tycker att det är okej att blotta sig för kvinnor eller för den delen att döda dem och ligga med deras lik. Men kvinnor i Sverige idag är rädda för att gå hem genom parker av fruktan för överfallsvåldtäkter och kvinnor blir misshandlade, våldtagna och mördade. Jag kommer inte tycka att det är kul med sånger som ”I Met a Whore in the Park” och ”Theobald Thor” så länge världen ser ut så. Dessa sånger trivialiserar både rädslan och handlingarna.
Jan Eric Larsson, du säger att du med det här talet ägnar dig åt att försvara studenterna. Men vilka studenter är det du försvarar? Du försvarar dem som vill kunna sjunga djupt nedsättande sånger utan mothugg. Samtidigt hjälper du till att tysta och osynliggöra de studenter som faktiskt mår dåligt av de här sångerna. När uttalandet ”Ni beter er illa” besvaras med anklagelser om censuriver är det svårt att komma någonstans med likabehandlingsarbetet och en strävan mot jämställdhet. ”Censur” och ”yttrandefrihet” är inte ord som ska tas till för att försvara respektlös behandling av andra.
Jan Eric Larsson, du avslutar ditt tal med att säga att om sångerna inte känns bra kan man säga till på själva sittningarna. Hur lätt tror du att det är att säga till om att en sång känns jobbig när hela ens kompisgäng sitter och tar i för full hals? Kanske är det lätt att säga till när man som du är en man med både privilegier och reell makt. När jag som nybliven student utan särskilt mycket makt sa ifrån fick jag till svar att jag inte har någon humor, något som du också nämner i ditt tal. Jag har försökt att sitta tyst när dessa sånger sjungits och jag har också försökt att prata med mina vänner om dem både innan och efter sittningar. Inget förbättrades av detta. Det var först när det togs upp i offentlig debatt och folk förstod att det finns många som inte vill ha med de här sångerna som saker började hända.
Sedan det här har uppmärksammats i tidningen har jag fått meddelanden från folk jag inte känner som läser tekniska utbildningar och är trötta på den här jargongen men som inte orkar bråka om det längre. De är glada att jag tagit striden för dem. Många av dem pratar om hur de slutat gå på sittningar och kåraktiviteter av just det här skälet. De kände sig inte välkomna längre. Ni har själva misslyckats med att lyssna på dem!
Nej, Jan Eric Larsson, det räcker inte med att säga att alla är välkomna för att de ska känna sig välkomna. Det krävs mer än så. Teknologkåren och rektor har hanterat det här jättebra. De har tagit till sig kritiken och försökt göra något av den istället för att slå ifrån sig den och spela på kort om censur och kränkthet. Deras reaktioner ger mig hopp om ett studentliv där fler kan känna sig välkomna och ha roligt. För det här handlar inte om censur. Det handlar om att tillsammans verka för ett studentliv där alla kan känna sig välkomna.
Mvh
Johanna Helldén
