Lundagård fick en pratstund med Johan Persson och Martin Schibbye när de pustade ut efter en lång och varm Studentafton.
Var var luften sämst – här eller i fängelset?
Båda: I fängelset.
Vad tyckte ni om kvällen?
Martin Schibbye: Helt makalöst. Titta hur många som är och intresserar sig. Så jävla hoppfullt för journalistiken och mänskliga rättigheter.
Du sa att du hoppas att mediechefer tar notis om hur stort intresset är för er. Hur ska de göra det?
Martin Schibbye: De ska satsa på sina utrikeskorrespondenter. De ska inte blanda ihop den ekonomiska krisen med en kris för journalistiken.
Johan Persson: Ja, de ska betala sina utrikeskorrespondenter.
Tror ni att den stora publiken är ett tecken på att folk är intresserade av pressfrihet eller av er historia om fängelsevistelsen?
Martin Schibbye: Både och hoppas jag. Det viktiga är att man förstår att det finns fler som vi.
Johan Persson: Vi blir en brygga till fler berättelser.
Hade reportaget som misslyckades blivit bättre än den bok ni skrev?
Johan Persson: Det hade blivit mitt bästa reportage någonsin. Som yrkesman var det mitt värsta misstag, men vi har gjort det bästa av det. Det som grämer mig är att vi aldrig fick reda på vem som ljuger (om situationen i Ogadenprovinsen, red. anm.).
Studenter lever ofta ganska tätt inpå varandra, om än inte lika tätt som ni. Vad är era bästa tips för att hålla sams?
Johan Persson: Om man delar säng kan den ena ligga på rygg och den andra på sidan. Annars är det viktigaste att kommunicera med varandra och reda ut problemen direkt när de uppstår.
Martin Schibbye: Ja, som Kristian Gidlund sa i sitt sommarprat: Låt inte känslorna stanna i bröstet.
