Vi hånglar tills vi är klara

Ansvarslösa och förvirrade. Den amerikanska psykologen Meg Jay tycker att folk i tjugoårsåldern borde ta sig i kragen innan det är för sent. Men Lundagårds Annika Skogar försvarar rätten att få hångla utan eftertanke. 

– Det är nu du gör investeringen i vem du vill vara. 80 procent av livets mest utmärkande händelser har skett vid 35 års ålder. Därför måste du bestämma dig för vem du vill bli. Nu.

Det är söndageftermiddag och samtidigt som helgens utsvävelser analyseras i horisontellt läge via sms strömmar den amerikanska psykologen Meg Jays TED- talk förmaningar genom mina högtalare. Det är mig och sms-kompisen hon vill åt.

Nästan 25 år och med ett antal backpackerresor, andrahandskontrakt och högskolepoäng avklarade under vårt tredje levnadsdecennium är vi fortfarande på väg mot en framtid som inte finns utkristalliserad. I stället finns vi kvar i gårdagen och trycker på skicka: ”Han har ju mjuka läppar och roligt skratt, men jag tänker ju inte direkt föda hans barn”.

Sedan gymnasiet har vi hört att den traditionella levnadscykeln har ballat ur. 30 är det nya 20, Som kidults ligger vi med vem vi vill, utan äktenskapliga baktankar.

Generation Y, kidults, twixters, eller kanske rent av den förlorade generationen. Smeknamnen på oss födda mellan 1980 och 1994 är flera. Poppunkbandet Vanilla Sky skrålade i början av 2000-talet ut sin analys över den nya livsfas som hade börjat växa fram: A thousand missed calls and texts I shouldn’t have sent. The truth is I’m 30 but I’m living like I’m 20 – that’s how I feel. 

Ofta konstateras det att vi aldrig växer upp, ibland förklaras det med att vi inte har någon chans. Att alla möjligheterna, arbetslösheten och bostadssituationen gör det omöjligt att slå sig till ro. Att kultur och ekonomi har skapat denna nya livsfas som sociologer ibland väljer att kalla för de förlängda tonåren.

Ingenstans är väl detta lika uppenbart som i ett studentliv där tonårens fritidsgård bara ersatts med en annan källare som nu kallas nation. Där barnsligheten har rätt att ta sig vilka utklädningsformer som helst och allting som händer görs i väntan på det riktiga livet som kommer sen. Så länge du är här är du skyddad. Så gjorde våra föräldrar, så gör vi.

Den stora skillnaden är att genomsnittsåldern för en examen från svenska högskolor i dag är 29 år. Etableringsåldern, det vill säga den ålder när tre fjärdedelar av en årskull har arbete, var år 1990 20 år för kvinnor och 21 år för män. 2011 var den 28 år för kvinnor och 26 år för män. Moderata studenters ordförande kallade det här ett hot mot det svenska välfärdssamhället på Svenska Dagbladets debattsida i september. Som en lösning föreslogs där avskrivning av studielånen för studenter som snabbt blir klara med sin examen. Socialdemokraterna hade strax tidigare föreslagit ett tre-terminssystem på högskolan för att unga snabbare ska generera fler antal timmar till ekonomin. För vem ska annars bidra till välfärden när alla ägnar ett decennium åt strökurser och världsomseglingar?

Men om vi bortser från tillväxtvurmararna som bekymrar sig över alla tjugo-någonting som ägnar tiden åt allt annat än att skaffa sig en stabil inkomst. Vad får då pausknappen – livet mellan två livsfaser – egentligen för konsekvenser? Meg Jay är säker på sin sak:

– Börjar ni inte planera så kommer ni stå där utan den livspartner ni drömt om, utan den karriär ni velat ha och utan att kunna få så många barn som ni plötsligt vill.

I sin bok The Defining Decade (2012) slår hon sönder tron om att en tid utan ett bestämt fack kan vara hälsosamt. Att våra oceaner av tid för att definiera oss själva och besluta om vår framtid gör att ingenting blir gjort. Hon är irriterande, men kanske också rimlig i sitt resonemang. Att när tiden tagit slut av vårt tjugo-någonting så blir det som det blir. Då kan mjuka läppar och ett roligt skratt duga gott som giftasmaterial. För då har, som Meg Jay uttrycker det, verkligheten kommit ifatt och samhällets förväntningar på vad vi bör ha uppnått vid en viss levnadsålder försatt oss i stress som gör att vi griper efter första stycket.

Samtidigt är det något som rimmar illa. Inte kan väl sannolikhetskalkyker och checklistor vara vägen, sanningen och livet? Är inte problemet snarare en omgivning som förvandlar oss till olyckliga när vi inte kan ger raka besked eller saknar bestämd plan?

Den amerikanska författaren Frank Partnoy hävdar i sin bok Wait: The Art and Science of Delay (2013) att det är nyttigt att vänta med avgörande beslut till sista sekunden. Att problemet i dag är att omvärlden ständigt pockar på vår uppmärksamhet och våra åsikter samtidigt som evolutionen format oss till att kunna ta blixtsnabba beslut sedan jägar- och samlartiden. Frank Partnoy menar att alla borde ta det lite lugnare, hjärnan arbetar med problem även när vi inte aktivt tänker på dem. Drar vi ut på besluten i stället för att tillfredsställa vår omgivning med att snabbt leverera besked kommer vi i slutändan vara mer välgrundade i våra val.

Det är något trösterikt i det där. För konstaterandet att ”30 är det nya 20” är inte bara ett fördömande av att vissa aldrig växer upp. Det är också ett tecken på att det är omöjligt att kombinera förändrade livsförutsättningar och ökade utbildningskrav med traditionella förväntningar på vad som ska ha uppnåtts vid livets olika hållplatser. Jag sänker ljudet på Meg och läser eftermiddagens sista sms-inlägg i debatten: ”Vi måste ju prova alla vi inte vill ha. Först”.

About the author

Annika Skogar var redaktör för Lundagård mellan 2013-15. Hon blev medarbetare på tidningen 2010 och har även varit studentlivskrönikör och uppsatsbloggare.

Related Posts