I juni i år la regeringen fram förslaget om att alla universitet skulle kunna omvandlas till stiftelser. I veckan lades dock förslaget på is. När Lundagård fick en pratstund med utbildningsminister Jan Björklund (FP) var vi därför särskilt sugna på att prata om stiftelsefrågan – men även om jämställdhet och bildning.
Vad är det som gör att stiftelseförslaget nu läggs på is?
– Jag tycker vi ska fullfölja förslaget om att möjliggöra för universitet att omvandlas till stiftelser. Universitet är inte som vilken förvaltningsmyndighet som helst. Det ska vara fria akademier fria från staten och inte som en myndighet lyda under order från utbildningsministern. Och det förslag som finns tycker jag i alla huvuddrag är rätt och riktigt. Däremot finns det delar i det som behöver belysas mer, bland annat har studentrepresentanter efterlyst tydligare regler kring studenters rättigheter och styrelsen för Lunds universitet framhållit om de kan äga studentbostäder som en stiftelse.
– För mig handlar det inte om det är rätt eller fel med stiftelser för jag tror att det är rätt väg att gå, men däremot finns det ytterligare en del delfrågor som vi behöver titta mer på.
Hur kommer det sig att ni lagt det här förslaget utan att ni tillräckligt utrett frågor om till exempel hur studenternas rättigheter ska tas till vara?
– Utredningen la ju det här förslaget och tyckte att det var färdigbelyst men sen är min bedömning att vi behöver belysa några delfrågor mer. Men det är inget konstigt utan alla lagförslag skickas ut på remiss och det är ju mängder av saker som kan komma upp då och som gör att man vill titta lite mer på det.
Det finns de som hävdar att en stiftelseform inte riktigt ger den fria formen som du pratar om, att universitet ändå skulle vara statligt och förhålla sig till staten – hur ser du på det?
– Ja, det är ju riktigt. Det är ju en målkonflikt för att om vi ska styra upp till exempel studenternas rättigheter då blir naturligtvis det en begränsning. Till exempel civilingenjörs- eller lärarprogrammet ska följa läroplanen såklart, det går inte att ändra hur som helst. Gör man det så får man inga studenter, för studenterna vill ju gå utbildningar som är gångbara i Sverige. Så det är klart att det finns alltid en massa begränsningar men det blir betydligt friare än vad det är i dag.
Har du någon uppfattning om vilken förankring förslaget om att omvandla universitet till stiftelser har hos studenter och anställda vid universitetet?
– Vi har egentligen bara fått in ett fåtal remissvar än så länge. Ett som är väldigt positivt, ett är ganska negativt. Ett är mittemellan och är positiv till idén men vill belysa ytterligare frågor. För mig är det viktigt att om vi genomför en sådan har lagstiftning så tänker inte jag tvinga ett enda lärosäte att bli stiftelse utan det måste varje lärosäte själv bestämma. Så det vi ger är en möjlighet att bli det.
– På 1990-talet gjordes två lärosäten om till stiftelseform, Chalmers i Göteborg som är ett stort universitet och högskolan i Jönköping som är lite mindre välkänt. Bägge är väldigt, väldigt nöjda. Jag har varit på båda ställena rätt mycket och talat med både ledning och lärare och det finns ingen där som önskar gå tillbaka till att bli en förvaltningsmyndighet.
Men varför överhuvudtaget omvandla universitetet till en stiftelse? Vad är det som du menar inte fungerar i dag?
– Det blir självständigare. Ledningen idag utses av regeringen, vi sätter upp massa regler om hur allt ska fungera. Jag skulle vilja att universiteten är friare från staten. De mest framgångsrika universiteten i världen drivs ju i stiftelse- och inte i myndighetsform. I Sverige har vi ju ett par universitet som redan drivs i stiftelseform.
Men de drivs ju inte i riktigt samma stiftelseform som till exempel Oxford…
– Nej, de är ju också privatfinansierade men det tycker inte jag att våra universitet ska vara. För det är ju sant att om universiteten skulle få ta ut avgifter från studenterna då blir det ju mycket friare från staten, men den vägen vill inte jag gå, så det är naturligtvis en kompromiss det här.
Om vi lämnar stiftelsefrågan. Vad skulle du säga att universitets viktigaste funktion är i dag?
– Universitetet har flera viktiga funktioner. Till att börja med har det en viktig utbildningsfunktion. Universitet ska utbilda både för att skapa en högre kunskaps- och bildningsnivå i ett samhälle men också för att utbilda mot arbetsmarknadens behov av akademisk arbetskraft. Sedan har man ju en forskningsuppgift om man ska dela upp på det sättet där uppgiften är att ifrågasätta hävdvunnen kunskap och vidareutveckla ny kunskap och universitet har båda dessa uppgifter.
Hur skulle du definiera begreppet ”bildning”?
– Det är ju så komplext så det är inte alldeles lätt att ge en definition. Men du måste ju till en början naturligtvis ha kunskaper om olika saker men du måste ju också ha en förståelse och en förmåga att tänka kritiskt kring din nära omvärld men också kring en vidare omgivning. Allt det här förutsätter att du har en mängd kunskaper men också förmåga till kritiskt tänkande.
I dag är endast 23 procent av alla professorer vid Lunds universitet kvinnor. Är det ett problem?
– Ja, det är ett problem. Men det är på väg väldigt kraftigt åt rätt håll vill jag understryka. När du säger att det är 23 procent som är kvinnor då räknar du in alla som utnämndes på 70-talet och 80-talet och 90-talet för professor är man ju sen under all framtid. Det relevanta sättet att mäta är att se till de som nu utnämns till professorer och där är det mycket högre, det är inte fifty-fifty men i Sverige som helhet är vi ändå på mellan 35-40 procent kvinnor som utnämns. Och för varje ny årskull som trillar in och för varje som trillar ut så förskjuts ju balansen men i och med att man är professor hela livet så har vi ju ett arv av väldig mansdominans.
– Jag är inte nöjd med 35 procent som nyutnämns men då får du se till hur det utvecklas, hur det ser ut bland dem som disputerar. Sedan är nästa del rekryteringen men det är på väg med stormsteg åt rätt håll men i och med att man är professor hela livet så dröjer det ett tag innan man ändrar den balansen.
Man ser ändå att det finns ett problem med flaskhalsar mellan antalet kvinnor som disputerar och som blir professorer. Vad tror du att man kan göra åt det?
– För varje år som går nu så jämnas det ut. Det klart att om man kunde sparka de gamla, då skulle balansen ändras omedelbart. Men det gör vi ju inte, för man är professor hela livet. Men jag tycker att man inte ska ge sig förrän man är vid ungefär 50 procent. Det jag tycker att man ska göra och det vi gör det är att sätta upp tydliga mål vad gäller rekrytering av kvinnor, det är det ena. Då måste lärosätena redovisa till regeringen om de har nått dem eller inte och i så fall varför inte. När det gäller fördelning av forskningsanslag så har vi gjort det på ett nytt sätt. Tidigare så gick anslagen till stora forskningsgrupper där det ofta var äldre män som var chefer. Nu fördelar vi mer till individerna direkt och då plötsligt hux flux har det blivit fler yngre och därmed också fler kvinnor.
Du pratade mycket i debatten och även nu om att man får ha tålamod och att det tar tid innan vi ser resultaten av era reformer. När kan man börja förvänta sig att se resultat av den politik ni för – såväl på jämställdhetsområdet som vad gäller andra utbildningsfrågor?
– Ja men det ser man att för varje år nu så ökar antalet kvinnliga professorer, det har ökat med 1 procent per år nu sen 2006. Den siffran du nämnde på antalet kvinnliga professorer var på 17 procent för sex år sedan, nu är den på 23 procent.
Och vad gäller grundskolan och resultat överhuvudtaget?
– En del grejer ser man redan. Till exempel har söktrycket till lärarhögskolan ökat, fler läser matte och främmande språk, det syns redan. Däremot de totala studenternas studieresultat och sådant som mäts i internationella mätningar, det tar tid. Professor Per Tullberg som har utrett den här frågan säger att det tar mellan fem till tio år från att reformerna genomförts till att de fått så stort genomslag att det börjar synas på resultatmätningarna, men det går ju inte att säga exakt.
