Studentaftondebatten bjöd på retorisk duell mellan utbildningsminister Jan Björklund (FP) och vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt. De vackra orden var många och likaså nävarna i bordet. Lundagårds utsände Virve Ivarsson saknade dock forskningsstödet och de konkreta motförslagen.
– Vi har just nu ett större reformarbete än på mycket, mycket länge i svensk skola.
Orden är Jan Björklunds och frågan jag ställer mig är om det verkligen är något gott i sig. Men meningen är väl att vi ska se att de i alla fall gör någonting åt skolan. Och mer än på mycket, mycket länge av detta någonting, dessutom. Men vad är det de gör då, vad går detta reformarbete ut på?
Enligt Jan Björklund själv handlar det mycket om att ställa krav. Han liknar betygens funktion i skolan vid en höjdhoppsribbas funktion när en ska lära sig att hoppa höjdhopp och ställer frågan:
– Blir det lättare att lära sig hoppa med eller utan höjdhoppsribba?
Jan Björklund menar vidare att oppositionen har en inställning i stil med att det är synd om dem som river ribban – så låt oss ta bort den.
– Men att ställa krav är inte att vara elak, det är att bry sig, slår utbildningsministern fast.
Folkpartiet ställer krav, de har varit med och infört meritpoäng och en flergradig betygsskala, de har gjort det svårare att komma in på lärarutbildningen och att läsa upp sina betyg på Komvux. De har infört betyg från årskurs sex och nationella prov från årskurs tre. Detta är att bry sig, menar dem.
Men har dessa reformer haft positiv effekt och hur är det med forskningsstödet? Äsch, det fokuseras det inte så mycket på. Problemen har förut varit att krav inte ställdes på eleverna i tillräcklig grad och tillräckligt tidigt. Nu görs detta och då kommer elevernas kunskaper, hälsa och möjligheter att förbättras. Det tar bara ett tag till innan effekterna av reformerna verkligen märks, menar Björklund. Så det så.
Jonas Sjöstedt å sin sida talar om ett ständigt reformarbete och förslag som går fram och tillbaks på ett sätt som stör arbetsron i skolan. Såhär kan vi inte hålla på, skolan behöver långsiktighet, menar han. Vi ska ha en likvärdig skola.
Okej, men långsiktighet av vad då? Långsiktighet av brist på reformer? Och hur ska vi skapa den likvärdiga skolan? Vänsterpartiledaren vill förstatliga skolan, men det vill även folkpartiet. Vänsterpartiet vill även ta bort det privata vinstintresset och införa en princip om att en ska gå i den skola som en bor närmast.
Men inte är det allt som behövs för att skapa en likvärdig skola? Hur ska vi se till att elevernas kunskaper förbättras, att alla lär sig skriva och läsa ordentligt, att fler känner att de vill och kan fortsätta till gymnasiet och universitetet? Om detta sägs allt för lite. Och som Jan Björklund nämner är ju en utbildning där alla lär sig ingenting likvärdig, men vad hjälper det?
De flesta är rörande överens om att skolan är den plattform som mer än någon annan kan utjämna skillnader i möjligheter och ge alla samma chans i livet, oavsett bakgrund. Undersökningar visar också att utbildning är det bästa vaccinet mot främlingsfientlighet och den bästa garanten för bibehållandet av demokratiska värden. Men lyckas skolan verkligen nå de målen i dag? Och om den inte gör det, vad ska vi göra så att det händer?
Jonas Sjöstedt inledde torsdagens Studentafton med att tala om att vi i dag skördar frukterna av Alliansens marknads- och vinsttänk. Jan Björklund kontrade med att säga att de i själva verket fått skörda frukterna av den prägel vänsterns politik satt på skolan då de inte vågat ställa krav.
Många var innan valet 2006, då Alliansen kom till makten, överens om att någonting behövde göras för att förbättra skolan. Det verkar de flesta vara överens om än i dag. Svårare verkar det vara att säga vad som behöver göras – men här kommer Jan Björklund med fler förslag än Jonas Sjöstedt. Jag skulle vilja påstå att det säger någonting om det debattklimat vi har i dag att Jan Björklund kan slå sig för bröstet och säga att de i alla fall gjort någonting och få gehör. Att i avsaknad av kvalité det kan vara nog att visa på kvantitet.
Vi skördar i dag frukterna av ett politiskt klimat där alltför få förmår ge förslag om hur vi ska få människor att ta till sig kunskap. Och där de förslag som läggs ofta skulle behöva bli konkretare och/eller mer förankrade i forskning.
Följden av detta klimat är frukter vars kvalité är mycket svår att garantera.
