Vad lär vi oss egentligen i grundskolan och på universitet – och vad spelar det för roll? Virve Ivarsson känner sig obildad och undrar vad som egentligen offras i jakten på att få godkänt och ett jobb.
Vi befinner oss i mellanstadiet. De flesta dagar är desamma. Franskaglosor i klassrummet följs av Arlas mjölkautomater i matsalen och läppglanset med vattenmelonsmak i omklädningsrummet. Vår klassföreståndare går på föräldraledighet och vi får en vikarie. Vikarien heter Anton. Anton inleder med att visa oss Flugornas herre – en film om ett gäng barn i vår ålder som förliser på en öde ö där de bygger upp ett slags hierarki och börjar slåss och tillslut döda varandra. Han får oss att diskutera maktförhållanden. Jag tycker att det hela är mycket obehagligt, men intressant.
Anton kommer tillbaka och vikarierar några dagar i min högstadieklass. På första lektionen berättar Anton om ett fiktivt parti som heter Floda. Han drar partiets valmanifest och frågar vad vi tycker, låter det bra? Jodå, det låter väl bra, svarar vi. Anton vänder namnet bakochfram och berättar att han just citerat Adolf Hitlers valmanifest. Det är lätt att saker ytligt låter bra, men en måste gräva djupare för att de verkliga avsikterna ska framgå, säger han.
En annan lektion ber han oss att definiera begreppen ”man” och ”kvinna” för utomjordingar och förkastar de flesta av våra exempel på vad som skiljer dem åt, som mitt ”killar har ofta kortare hår”. Han kör också handuppräckning på frågor som ”Jag känner mig inte bekväm utan smink i skolan” och frågar alla som räckt upp handen varför vi känner så.
Antons näst sista lektion är något av en besvikelse. Han tar med oss till en gräsplätt bakom skolan och instruerar oss alla att lägga oss bekvämt var vi vill i gräset och vara tysta. Vi ligger så utspridda och tysta i en timme och går sedan tillbaka till klassrummet varpå han ger oss i uppgift att skriva en till två A4-sidor om vad vi lärt oss under timmen. Dagen efter redovisar han utdrag ur våra svar men vi är inte imponerade och efter det kommer han inte tillbaka. Folk ansåg kanske att Anton gick för långt från läroplanen. Vilket han säkert gjorde – och samtidigt är hans lektioner de enda från grundskolan som jag verkligen minns.
Vad är bildning, är jag bildad? Dryga åtta år senare läser jag till jurist och försöker hamra in rättfallsprejudikat och paragrafer i huvudet. Jag gillar verkligen utbildningen och visst diskuteras och problematiseras det. Ändå kan jag inte komma ifrån en lustig känsla av att jag liksom inte kan någonting, av att det är någonting helt annat än det vi lär oss som jag anser vara bildning.
Villrådig börjar jag läsa en kurs i idé- och lärdomshistoria parallellt – herregud, vad irrelevant det känns. Från att ha suttit (i bekväma, påkostade stolar) och diskuterat giltiga asylskäl sitter jag nu (i obekväma, nedklottrade stolar) och lär mig om döda vita män som trodde att alla planeter kretsade kring jorden eller att åderlåtning var en bra idé.
Fast på något märkligt sätt förskjuts intresset gradvis, jag märker att jag på lektionerna i idé och lärdomshistoria plötsligt får göra det jag längtat efter – ta ett steg tillbaka, se sammanhangen, läsa historien, ifrågasätta och komma med egna teorier om hur saker och ting skulle kunna vara. Omgivningen oroas – ”Det där får du inget jobb på, glöm nu bara inte juridiken”. Men den känns plötsligt allt mindre relevant.
”Högskolorna ska utforma utbildningar för att möta arbetsmarknadens efterfrågan på högskoleutbildade.”, detta går att läsa på Universitetskanslerämbetets hemsida. ”Om högskolorna, deras studenter och forskare har kontakt med näringslivet och den offentliga sektorn blir utbildningen mer relevant för arbetsmarknaden”, står det även. Intressant är att det är utbildningen som ska bli intressant för arbetsmarknaden, inte tvärtom.
Jan Lindregren, professor i historia vid Uppsala universitet, skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet (1/11-13) att högskolor och universitet utvecklas allt mer till företagsliknande organisationer som ”ska bli producenter av nyttigheter som tämligen omedelbart ska komma marknaden till del och som därigenom snabbt bidrar till tillväxt”, något han befarar leder till ett fostrande av ”rättänkare” i motsats till”fritänkare”.
Men det räcker inte att utbilda studenter för arbetsgivaren eller att få dem att memorera vissa fakta. Enligt framlidne Leif Alsheimer, professor i rättsvetenskap och författare till den utmärkta boken Bildningsresan, utgiven 2004, borde universitets uppgift vara att ge sina studenter en allsidig bildning –”Kunskaper som tillsammans och efter en individuell process skapar självinsikt och sammanhang för en människa, med andra ord hennes förmåga att söka, associera, jämföra, analysera, pröva, ifrågasätta, syntetisera och värdera”.
Leif Alsheimer varnar i sin bok för att alltför specialiserade utbildningar riskerar att genera perspektivlösa, obalanserade människor. Han refererar till filosofen, matematikern och juristen Alfred North Whitehead som ”fruktar att uppgiften att dra övergripande slutsatser av den totala kunskapen alltmer kommer att överlåtas till personer som inte har tillräcklig förmåga att klara av denna.”
Av naturliga skäl vill vi studenter kunna betala av våra studielån och försörja oss i framtiden. Skattebetalarna vill att vi ska ge dem någon nytta tillbaka och arbetsmarknaden vill att de ska kunna använda sig av det vi lär oss. Men nås dessa mål verkligen bäst genom utbildningar som ger spetskunskap men saknar bredd – och vad hände med att universitet skulle ge studenterna allsidig bildning?
När Studentafton för några veckor sedan bjöd in utbildningsminister Jan Björklund och vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt till debatt på temat skola, frågade jag hur de definierar begreppet bildning. Jan Björklund tyckte att det var en så komplex fråga att den var svår att ta ställning till, Jonas Sjöstedt hävdade att det var första gången han fick frågan.
”Liksom det behövs lagar för att upprätthålla en hög moral, behövs det en hög moral för att upprätthålla lagarna”. Citatet är Niccolò Machiavellis och det han sätter fingret på är att det inte räcker med att lära ut lagar för att människor ska följa dem – det krävs också att en kan föra över värderingarna som ligger bakom, att en kan förklara varför en ska följa dem och att medborgarna är överens om att de fyller en funktion.
Det flesta är överens om att skolan är den plattform som mer än någon annan kan utjämna skillnader i möjligheter och bidra till demokratiska värderingar. Men Leif Alsheimer poängterar att det är en skillnad mellan att utbilda och bilda. För att universitetet verkligen ska ta sitt ansvar krävs att det gör både och.
