Universitetets lokaler ockuperas en gång i veckan i en påstått död fråga. Samtidigt finns en uppenbar oro. Är det inte dags att omfamna massan på allvar?
Socialhögskolans café en kväll i slutet av november. Mötet ska egentligen hand- la om universitetets fram- tid som myndighet, men kvällens diskussioner kretsar nu mest kring om och när man ska låta rektor Per Eriksson hälsa på. Ockupera universitetet-rörelsen är inne på sin tredje aktiva vecka sedan det första stormötet i Café Athen. Då anslöt uppemot 200 deltagare, men nu har det skalats ner till ett 40-tal.
Trots tappet är det ändå imponerande att så många dyker upp. Delvis för att stiftelseförslaget är lagt på is, men också för att den direktdemokratiska processen som gruppen bedriver har gjort att händelseutvecklingen känns som att den gått i stå.
Ockupera universitetet-rörelsen har fått mycket uppmärksamhet – och väldigt mycket skit. Inte minst genom att pajasinvaderingen av Universitetshuset fick en lika pajasartad rapportering. Även om den händelsen inte var en del av Ockupera universitetets planer har den i me- dierapportringen fått stå som symbol för hela gruppens syfte. Att det hölls ett ordentligt planerat och genomfört möte där 200 studenter på allvar ville diskutera univer- sitets framtid var mindre viktigt att rapportera om. Då sparkade media neråt, i stället för att omfamna att stu- denterna faktiskt aktivt vill diskutera sin framtid.
I Danmark rasar samtidigt de häftigaste studentpro- testerna på många år. Härom veckan samlades tusentals studenter i Köpenhamn för att protestera mot det danska Folketingets beslutade krav på ökad studietakt för att få rätt till examen. Protesterna var så kraftiga att Köpenhamns universi- tet fick skjuta reformen till framtiden.
Vill man att det ska gå så långt att det har hunnits fatta ett konkret beslut innan protesterna tar fart på allvar? Det kan inte vara fel att debatten är levande i ett tidigt stadium, innan studenterna gör uppror.
Det de danska protesterna handlar om är mycket enklare att ta på och bli förbannad över som drabbad student, då det ligger helt andra konkreta impopulära krav från beslutsfattarna. I den svenska stiftelsefrågan är problematiken svårare att greppa – konkreta följder för studenterna i ett skifte av universitetets hela ägarstruktur finns det inga klara beräkningar på. Men det finns en oro.
Samtidigt samlas studenter på ett beundransvärt sätt en gång i veckan runt om på universitetet. Det finns uppenbart ett konkret intresse för att lära sig vad en privatisering av universitetet skulle kunna innebära. Men deltagarna droppar av.
Vad kan Ockupera universitetet göra för att attrahera den stora intresserade massan man vill ha som uppenbarligen finns där ute? Ett första steg vore att på allvar tänka på sin profil och se över sin mediehantering, och fundera på vilket sätt man vill nå ut och synas. Och så borde man fråga sig vilka personer man egentligen vill attrahera – gemene person eller exklusivt de med klara vänstersympatier?
Kenneth Carlsson
Redaktör och ansvarig utgivare
