Ett år av första gånger

Vad är det för speciellt med ett nytt år? När händer det egentligen någonting spännande? Lundagårds studentkrönikör Emma Andersson reflekterar över det nya, och att man även som 23-åring kan göra saker för allra första gången.

Ett nytt år. Det låter både skrämmande och spännande. Som om allting ska börja om, världen slå oss med häpnad på nytt. Och när jag står där och ser mörkret rivas sönder av tusen färger, känns det nästan som om det kommer att bli så.

Istället fortsätter allt mest som vanligt.

Men så ibland blir det ett år av undantag. När det kanske händer mer än vanligt, eller bara sådant som betyder mer. Som mitt 2013. Det som kändes som ett år som alla andra. Som istället blev ett år då det just hände mycket nytt. Sådant som jag aldrig hade varit med om, eller provat förut.

Ett år av första gånger.

Det är så konstigt, det här med att göra någonting för första gången. När jag tänker på det hamnar jag genast i barndomen. Som om det endast är när man är liten som man gör saker första gången. En tid förknippad med det första steget, det första ordet. Kanske för att det är just då som man lär sig allt det där nödvändiga. Att hålla gaffeln själv och inte tänka högt på allmänna platser.

Jag glömmer jämt och ständigt att livet är fullt av första gånger.

Det behöver inte vara så omvälvande. Det räcker egentligen med någonting litet. Som första gången man provat en exotisk frukt, eller kanske en ny sport. Oavsett är en första gång alltid någonting jag gör med en stor portion skräck, och en lagom stor portion förtjusning. Så här vid tjugotre års ålder (när visheten liksom ligger på topp) har jag insett att det nog är en del av min personlighet att jag i princip alltid är livrädd. För det stämmer in. Åtminstone om jag tänker på första gången jag åkte vattenrutschbana, första gången jag trädde in i ett klassrum, eller första gången jag ringde ett viktigt samtal för egen räkning.

Och de där första gångerna bara fortsätter att komma.

Jag sorterar dem i tre huvudsakliga kategorier: mardrömmarna, allt-blev-bättre-efter-första-steget, och ögonblicken.

2013 var – fullständigt oplanerat – ett år av ögonblick. Av första gånger som är speciella just för att de bara kan ske en enda gång. För att jag aldrig kan återskapa den känslan jag kände då.

Med andra ord, ett år av konstant skräck. Så snälla 2014, nu tar vi det lugnt.

Eller?