Fler än någonsin knackar på universitets port, men väl där inne blir resurserna allt mer urholkade. I stället handlar universitets verksamhet i allt större utsträckning om naturvetenskaplig spetsforskning, fjärran från studenternas vardag. Men om Lunds dröm om världsklass och internationell attraktionskraft ska hållas vid liv är det hög tid att tänka om.
– Det är det här vi kallar kapabilitetsutveckling.
Onsdag förmiddag strax efter elva. Uppe på Kårhuset vid Lunds tekniska högskola sitter ett 150-tal grundkursstudenter i ekonomi. Facebookflöden scrollas, luften söver. En kvinna på sjunde raden budar hem en tröja på Tradera.
– Sedan får vi tänka på aktivitetsstrukturen och aktivitetsmönster.
Föreläsarens mjuka men entoniga skånska maler på. Minutvisaren går precis så där långsamt som den bara gör när trehundra ögon följer varje framåthopp. En brinnande passion för ämnet är svår att uttolka. Ett levande och engagerat möte mellan student och lärare svårt att se. Men ingen kan heller påstå att förutsättningarna för en enastående undervisning är optimala.
Sedan 1994 har kostnaderna för nästan alla grundutbildningar ökat mycket mer än den studentpeng som betalas ut av staten för att finansiera verksamheten. Något som har resulterat i färre föreläsningstimmar, mindre lärarkontakt och större undervisningsgrupper. Studenternas egna ansträngningar kan till viss del också antas ha minskat eftersom studier har visat på ett samband mellan antalet föreläsningstimmar i veckan och hur mycket tid det läggs åt egenstudier. Ju mer av det ena, desto mer av det andra.
– Om man har för lite undervisning kommer man helt enkelt inte vara stimulerad, säger Mats Ericsson, ordförande för Sveriges universitetslärarförbund.
Svaret på varför resurserna blir knaprare går dels att finna i att den studentpeng som utbetalas också ska täcka alla kringkostnader – det vill säga allt från löneförhöjningar, lokalhyror, whiteboardpennor och datorer. Universiteten ska visserligen kompenseras, men samtidigt har de krav på sig att varje år öka sin effektivitet och produktivitet.
– Vi förväntas rationalisera vår verksamhet, men att förklara Einsteins relativitetsteori tar lika lång tid i dag som för 40 år sedan, säger Mats Ericson.
De anslag som tilldelas de olika grundutbildningarna bygger dessutom på resursuträkningar som gjordes för drygt 50 år sedan – att behoven förändrats sedan slutet av 1950-talet kan anses givet.
Fem minuters promenad från Kårhusets aula, men på ljusårs avstånd från ekonomistudenternas resurstilldelning, ligger Max Lab – det nationella laboratoriet för kärn- och acceleratorfysik som forskar med hjälp av
synkrotronljus. På deras hemsida tickar nedräkningen till invigningen av MAX IV – den miljardsatsning till anläggning som just nu byggs ute på den norra lundaslätten. År 2016 ska den stå redo med den bästa prestandan i sitt slag i världen och därmed också bli en fjäder i hatten för Lunds universitet. Men i det två plan höga tegelhus som Max Lab i dag bedriver sin verksamhet är antalet studenter lätträknade.
– På hela naturvetenskapliga fakulteten har vi väldigt mycket forskning i förhållande till utbildning. Konsekvensen blir ju att vi får svårt att meritera oss eftersom meriteringssystemet bygger på att du också undervisar, säger Christian Stråhlman, doktorand på Max Lab.
Att grundutbildning sitter i avbytarbåset medan naturvetenskaplig spetsforskning hamnat som första formation i högskolerinken är en genomgående trend. Universitetskanslerämbetet presenterade i en rapport under oktober månad att svenska lärosätens intäkter för forskning ökat med 19 procent sedan 2008. Fram till 2016 ska de dessutom årligen öka med fyra miljarder kronor per år.
– Jag skulle nog säga att forskningen har genomgått en revolution på senare år medan utbildningen står kvar där den gjorde 1984 när jag började på universitet, säger Mats Benner, professor i forskningspolitik vid Lunds universitet.
Foto: LU/Kenneth Ruona
Mats Benner är bekymrad över utvecklingen. Över att idén om universitetens nära band mellan forskning och utbildning som står dikterat i högskolelagen ska gå förlorad.
– Risken är att det här blir två parallella världar, eller rent av två konträra världar. På pappret skulle man kunna tänka sig att de harmonierar och att ett forskningsintensivt universitet har en fantastisk miljö där man från första dagen dras in i något spännande forskningsprojekt. Tendensen är dock snarare att de klyvs om det inte riktigt finns någon bra idé om hur de här ska hänga ihop.
Hur kunde det bli såhär? Kanske kan vi börja i en debattartikel publicerad i Dagens Nyheter i augusti 2008. Utbildningsminister Jan Björklund och dåvarande forskningsminister Lars Leijonborg skrev då att Sveriges framtid som kunskapsnation behövde en tydlig signal om ett trendbrott – att 2008 års forskningsproposition skulle överträffa allt vad socialdemokratin åstadkommit på området och dubblade beloppet från tidigare forskningsproposition. Dessutom utsågs ett antal så kallade ”strategiska forskningsområden” som skulle få mest pengar. De här områdena ansågs kunna lösa viktiga samhällsproblem samtidigt som de hade chans att stå sig i den internationella konkurrensen. Forskare inom medicin, teknik och klimat blev därmed de stora vinnarna och Lunds universitet kammade hem mest anslag av alla lärosäten i hela Sverige.
Historien upprepade sig i kommande forskningsproposition 2012 men nu med parollen att jantelagen definitivt skulle läggas åt sidan. Nu skulle det framförallt satsas på spetsen och det hela kan sammafattas med att bäst skulle få mer för att på så sätt bli ännu vassare. De forskningstunga fakulteterna blev ännu tyngre medan fakulteter med många studenter fortsatte som lättviktare. Det asymmetriska förhållandet mellan utbildning och forskning blev än tydligare.
Klagomålen lät dock inte vänta på sig. Samhällsvetenskap och humaniora kände sig bortglömda, ifrågasatte på vilka grunder framtidsanalysen egentligen hade gjorts. Kan verkligen framtidens samhällsproblem lösas uteslutande med teknik?
– Samhällsvetenskap är för närvarande inte högprioriterat varken på nationell eller universitetsnivå, säger Ann-Katrin Bäcklund.
Hon är dekan för Samhällsvetenskapliga fakulteten och är därmed den person som undertecknat fakultetens riskanalys som gjordes i oktober. I den har fakul- tetens ledning, styrelse, prefekter och studenter punktat upp risker som antas ha stor sannolikhet att inträffa och samtidigt ge stora effekter. En av dem är minskad omfattning av samhällsvetenskaplig forskning vid Lunds universitet.
– Problemet är att det inte finns någon logik eller rättvisa från staten eller lärosätena i hur man fördelar forskningsmedel mellan områdena, säger Ann-Katrin Bäcklund.
Ytterligare problem uppstår då man befinner sig på ett universitet som tillsammans med utomstående parter bestämt sig för att bygga världens främsta synkrotronljuskälla.
– Regeringen lyssnade på universitetens kritik om att vi inte bara kan ha strategiska forskningsområden utan att vi också måste ha j medel till grundforskning. År 2015 får universiteten 900 miljoner kronor fria forskningsmedel, men som det ser ut just nu kommer fakulteterna i Lund inte att få ta del av de pengarna, säger Ann-Katrin Bäcklund.
Av allt att tyda ska i stället alla pengar gå till de stora forskningsanläggningarna som Max IV, ESS och Medicon Village. Detsamma gäller med de 90 miljoner som skulle delas ut till fakulteterna 2014.
– Det kanske blir fem-sex miljoner över av de där 900, men det är ju inga pengar i sammanhanget, säger Ann-Katrin Bäcklund.
I jämförelse med exempelvis naturvetenskapliga fakulteten blir plötsligt problemet det omvända. Ett system med många studenter och lite forskning genererar inte heller några vinnare.
Sven Strömqivst är vice rektor med forskningsansvar vid Lunds universitet. Titeln har fått honom att flytta från kontoret på Språk- och litteraturcentrum där han som humanist och språkvetare tidigare haft sitt näste. Nu trängs hans pärmar och pappershögar i stället på andra våningen i det praktfulla Universitetshuset. Han blir glad över frågan om att ses. Älskar att prata om hur han vill att det ska finnas täta band mellan undervisning och forskning.
– Jag skulle vilja påstå att det är hela universitetsvärldens essens. Ibland får man höra att i forskningen tar man fram den nya kunskapen och i undervisningen så förmedlar man dem. Det är en alldeles för svag koppling tycker jag.
Sven Strömqvist har därför också förståelse för att fakulteter som den samhällsvetenskapliga tycker att satsningarna som görs just nu är rätt sura.
– Det är ingenting att hymla med, men regeringens krav på oss som medfinansiärer gör att vi inte har något val.
Att humaniora och samhällsvetenskap skulle glömmas bort på bekostnad av naturvetenskaplig spetsforskning håller han dock inte med om.
– De mest forskningsstarka miljöerna vid Lunds universitet är naturvetenskap, medicin och teknik och så har det varit hur länge som helst. Det är inte relevant att jämföra dem med humaniora och samhällsvetenskap i Lund. Istället borde de samhällsvetenskapliga ämnena jämföra sig med sina motsvarigheter i Helsingfors, Oslo och Cambridge.
Det är dock det som riskanalysen från Samhällsvetenskapliga fakulteten tagit fasta på. Om övriga svenska lärosäten nu ger ökade anslag till samhällsvetenskaplig forskning medan den i Lund blir utan går de en negativ utveckling till mötes. Sannolikheten att attrahera kvalificerade forskare sjunker, samtidigt som det kan bli svårare att hålla kvar dem man redan har. Hur ska det då bli möjligt att skapa det täta samband där forskning och utbildning blomstrar i symbios?
– Jag kan inte förstå att man inte på någon nivå bryr sig om det här asymmetriska förhållandet, säger Ann-Katrin Bäcklund.
För många forskare i förhållande till antalet studenter. Eller för många studenter i förhållande till andelen forskare. Ingenting av det tycks kunna ge varken studenter eller lärare ett universitet av världsklass. För att lyckas stå pall mot den internationella konkurrensen av studenter och bli den där globala lärandemiljö som numera är regel snarare än undantag bland visioner och strategiska planer måste dock något göras. Tidigare under hösten uppmärksammades en utomeuropeisk, och därmed också avgiftsskyldig, student som ville reklamera sin utbildning på Mälardalens högskola. Att det blir effekten av undermålig utbildning tycker Mats Benner att vi måste vara beredda på:
– Har man satt en prislapp på någonting så ska man inte heller bli förvånad när det kommer studenter som undrar: ”hur kan ni ta hundratusen för det här?”
– Allt är så standardiserat och modulförpackat när det gäller utbildning. Det finns liksom ingen idé om hur man systematiskt ska utveckla och förbättra den vilket är nödvändigt.
För att bli ett toppuniversitet kan det därför vara hög tid för Lunds universitet att vända blicken ditåt genom att sätta studenten i centrum.
– På amerikanska toppuniversitet har de 60 till 70 procent av sin omsättning i utbildning och de anställer aldrig någon bara på basis av att de får mer forskningsresurser, säger Mats Benner.
– De är ju forskningstunga universitet, men de har skapat det i en utbildningscentrerad miljö.
I Sverige måste vi också tycka att det är roligt att ha studenter i labben i stället för att betrakta studentkontakt och utbildning som något som katten har släpat in och och som man är tvungen till att göra om man inte kan köpa sig från undervisning med anslag.
För även om det gång på gång understryks att forskning och utbildning inte har någonting med varandras finansiering att göra är det ändå ofrånkomligt att de hör ihop. Även en framtida nobelpristagare lär ha påbörjat sitt universitetsliv med en grundkurs, ljummen korridorsköksöl och tentaångest.
– Forskare som rekryteras internationellt frågar alltid vad de ska undervisa i. Säger man då som svenskt universitet att ”nej, det slipper du” så blir de helt paffa. Lyckas de ändå tjata till sig en kurs så får de en som sett likadan ut sen 1980, säger Mats Benner.
– Idén om att isolera sig till ett Nobelpris är helt orimlig. Det är klart att man måste vara koncentrerad men koncentration betyder inte att man avstår från att undervisa. Koncentration innebär däremot att man avstår från att man ägnar sig åt repetitiva och standardiserade saker och i stället blir ifrågasatt av sina studenter.
Uppe på kårhuset har klockan masat sig fram till kvart i tolv. Ögon som vandrat planlöst runt salen blir plötsligt uppmärksamma. En plötslig harkling, och så de förlösande orden, femton minuter tidigare än förväntat:
– Jag tror faktiskt vi kan avsluta där för i dag, resten finns att läsa online.
Ett mummel sprider sig i bänkarna, de silverglänsande datorskärmarna smälls ihop. Studenter som suttit i mitten reser sig otåligt upp för att skynda på de längre ut på kanterna. Knappt hörbart bland dunjacksprasslet hörs en sista replik från salens högtalare.
– För visst var det inte någon som hade en fråga?
Nej, ingen fråga. Däremot ett bittert konstaterande i trapporna ner till utgången.
– Vi ska ha läst trehundra sidor till imorgon, it’s fucking unbelievable.
