Diplomater, soldater och en landsförvisad turk som söker efter ett land. Lundagårds recensenter ser en stor bredd men söker den röda tråden i Jesperspexets genrep av Atatürk.
Första världskriget är precis slut och vi landar hos sultaninnan av Konstantinopel med familj. Storbritannien och Frankrike har precis vunnit det Osmanskariket, och skickar två diplomater som ska ordna upp landet. Samtidigt grämer sig den landsförvisade Mustafa Kemal i öknen. Han bestämmer sig för att ta över sitt land och hittar en flock förlorade soldater som gör honom följe.
Det börjar bra. Ridån går upp med en mycket underhållande konversation mellan stormakterna Frankrike, Storbritannien och USA. En fyndig öppningsscen som fångar publiken. Allt känns proffsigt. Nyfikenheten och förväntningarna stiger i salen…
… men sedan kommer det inte riktigt igång. Tyvärr lever inte resten av spexet upp till förhoppningarna. Ett plus är ljussättningen som är bra eftersom att den är väl anpassad efter dekoren och stämningen i scenerna. Samtidigt som den sätter fokus på skådespelarna som är otroligt snygga i sina dräkter som ser välsydda ut. Speciellt sultaninnans vackra blåsa.
Under spexets gång görs många skämt som anspelar på skådespelarnas personligheter. Men tyvärr är det svårt för att uppfatta vad som utmärker varje karaktär, vilket gör att akten helt enkelt inte blir särskilt kul. Sultaninnan och diplomaterna spexar runt på scen och drar en mängd kupletter. Men som betraktare vet man inte riktigt vad som pågår.
Längre fram tar det sig. Atatürk, karaktären som givit spexet sitt namn, introduceras och drömmer om att “ena alla turkar under en flagga”. Hans monolog och sång kan vara spexets starkaste scen. Med ett mycket engagerande framträdande fyller han lätt upp scenen utan motspelare.
Spexets styrka ligger i de fantastiska skådespelarna, alla är väldigt säkra på scen och känns trovärdiga i sina roller. Sånginsatserna håller också en hög klass och är en fröjd att lyssna på. Anledning till förvirringen och att spexet inte lyfter beror framför allt på manuset, det blir aldrig något riktigt flyt i handlingen. Det finns all potential till storslagna upplösningar och intressanta karaktärsutvecklingar. Vi saknar en klar antagonist. Här kunde storvesir Dönek trätt fram med all den känslan av underminering han bär på och rört om i grytan. Istället blir det aldrig någon riktigt konfrontation i spexet. En annan brist är de ordvitsarna som i för sig har en given plats i ett spex men som är ganska dåliga.
Det finns mycket talang och proffsighet i Jesperspexarnas senaste uppsättning. Men tyvärr når det inte ända hem. Lika ivrigt som Dönek söker efter Atatürk, lika ivrigt söker publiken efter den röda tråden.
Bäst kemi: Samspelet mellan britten Sir Mark Sykes och fransmannen Franciose George-Picot känns extremt autentiskt och genomtänkt. När de är på scen är man trygg. Bravo!
Bästa omtagning: “Soldatsonat” lockar till inklappning… efter inklappning… efter inklappning.
Bästa låt: Atatürk.
Kvällens största frågetecken: Tiggarkvinnan, vilken funktion fyllde hennes roll?
Mest uppfriskande scen: De avdankade hippiesarna och numera fredsobservanterna i tredje akten bjuder på fantastisk dans och påhittig låt som gör att vi vill hoppa ur stolen och ta oss till Peace and Love festivalen.
Spexets största vändning: Programbladet. Vem konstruerade det?
Text: Saga Sandin och Sigrid Rosell
Foto: Thobias Bergström
Fakta
[checklist]
Jesperspexarna sätter upp Atatürk
- Premiär 7 februari 19.00
- Föreställning 8 februari 19.00
- Föreställning 14 februari 19.00
- Föreställning 15 februari 19.00
- Tiderna har en dubbelkvart, så ridån går ungefär en halvtimme efter angiven tid.
- Biljetterna kostar 100 för medlemmar i Studentlund och 150 för ordinarie.
- Biljetter säljs på Studentinfo på AF Borgen. Öppettiderna är måndag-onsdag 9-17, torsdag 9-18 och fredag 9-17.
[/checklist]
