Gerdahallen, åh Gerdahallen!

Gerdahallen, åh Gerdahallen!

Att bibehålla någon form av styrsel och tillämpa en sedan tidigare beprövad rutin i sin vardag, kan i samband med en flytt till en ny stad och ett nytt sammanhang vara kämpigt. Man släpper allt.

Att läsa, springa, fika eller plocka blommor i samma utsträckning som i tidigare skeenden av sitt liv, kanske inte ens är en realistisk möjlighet. Men att frångå alla tidigare principer och stadgar, kan inte sällan innebära en one way ticket rakt ner i dekadensen.

På den premissen sökte jag upp ett gym. Valet föll, förstås, på Gerdahallen. Stället kryllar ju av sådana som jag: Fattiga och snåla studenter. Sådana som utan reflektion kastar iväg 350 spänn på öl, samtidigt som de dagen efter står och velar emellan det billiga och det än lite billigare riset.

Men med ålder följer också ett relativt mått av självinsikt. Desto lägre ålder, desto lägre självkritiskt tänkande, för att hårdra det. Så för att få bevara allt vad självkänsla och självförtroende heter, gjorde jag ett aktivt val att undvika de omklädningsrum där medelåldern är som lägst. Jag sökte mig i stället åt det rum där parfymerade produkter är förbjudna. Där finns inga rippade ungdomar.

Och det fanns det sannerligen inte heller. I stället för att möta en drös flexande ungdomar, öppnade jag dörren till något som i vissa sammanhang skulle kunna beskrivas som helvetet på jorden. Jag möttes av gubbar i mängder. Gubbar som löst och ledigt flanerade runt omklädningsrummet utan en strimma tråd på kroppen. Gubbar som verkar kommit i bukt med sin egen kropps vidrighet – och omfamnat den. Till övriga besökares förskräckelse. Det fenomen som tidigare var isolerat till chattrum som Chatroulette, verkar nu ha spridit sig till offentliga rummen.

Min teori om attåldern i huvudsak reglerar mängden självinsikt var alltså fel. Oerhört fel. Någonstans på vägen måste det finnas en brytpunkt. Ett skeende i sitt liv när man bestämmer sig för att skita i allt. Allt mått av social kompetens och normföljning blir redundant. För detta var ingen enskild och individuell företeelse – det var en kollektiv rörelse. Ett sektliknande beteende där man nödgades lämna handduken så långt ifrån sin plats som bara möjligt var. För att sedermera helt sonika kunna glida runt, till synes utan ett bekymmer i världen.

Människors inre exhibitionist verkar vid inträdet av medelåldern gå i dvala, för att sedermera vakna upp på livets slutsträcka. Ännu en hemsk insikt i en novischs vardag.

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

LTH Griparna besegrade KTH efter straffdrama

Studenthockeydrabbningen mellan LTH Griparna och KTH blev en