Jag skriver rubrik sedan

Jag skriver rubrik sedan

Så, detta var ett tag sedan. 20 dagar sedan för att vara mer exakt. Så behandlar man inte en nyligen funtad bloggroll. Det är inte så man skapar ett läsartryck eller ett överväldigande intresse från mina sexton, eller nåt, läsare (inklusive mamma och pappa – tack, hörrni). Det är på gränsen till patetiskt. Jag hissar vit flagg och underkastar mig min uselhet.

Dessa dagar har intet vis varit mindre händelserika än de tidigare, varken mer eller mindre roliga. Eller de har väl inte varit askul. Mitt nya sammanhang – tidningen Lundagård – har fått giljotinen fallen över en av sina tre viktigaste beståndsdelar och ur tidningskroppen kommer allt vad kvalitet heter, att flöda. Detta var ett glödhett ämne för en blogg – en blogg som sedermera har legat och pyrt sedan frågan var uppe för diskussion för första gången. Sedan månadsskiftet, alltså.

Under de 20 dagarna, har jag också fått motta överväldigande kritik från olika håll för mina artiklar på Lundagårds webbsida. På många sätt roligt att folk lever sig in, engagerar sig. Kritiken har ofta varit grundad i en allt för dystopiskt och något raljerande presenterat bild i mina artiklar, som tydligen lyser i genom. Allt från artiklar gällande personer med rörelsehinder, till ett referat om Anders Borgs patetiska framträdande i AF-borgen.

Att tro sig vara fulländad och slå ifrån sig kritik besinningslöst, är en tydlig indicier på att slutet är nära. Jag försöker därför omfamna, utvärdera och absorbera all form av kritik – i den mån det faktiskt går. Men när kritiken varit så ofta barnslig, så ofta rent korkad, från personer utan ett tydligt kritiskt tänkande – vare sig över sin egen kritik eller över diskussionen – har jag fått kämpa. Jag var på vippen att gråta ut, men inlägget lades på is. Det sköts upp, det prokrastinerades.

Jag verkar ha fångats i studentens mörka spiral. Allt som bör göras nu, som bör skrivas på direkten, kan göras sedan. Det kan vänta. Jag gör hellre ingenting i en halv dag, för att sedan drabbas av sådan kanonångest att jag inte ens klarar av att göra det över huvud taget. Jag avundas de, nästan militant, disciplinerade människor som inte skjuter upp, inte våndas, utan gör saker direkt. De som inte sitter och krystar ur sig ett blogginlägg vid 01:30, utan fullgör sina åtaganden och sedan sover åtta sköna och välförtjänta timmar. Jag har inte kunnat sova särskilt bra under de senaste veckorna.

Men jag är tydligen inte ensam. Enligt siffror från en tidigare presenterad studie (som jag förstås inte har källa på), är denna fraktion av hurtiga människor inte ens en tiondel av världens befolkning. Det väljer jag att tro på. Så länge jag inte är usel på egen hand, utan ingår i något form av kollektiv (oberoende av dess dignitet), lugnas mina luggslitna nerver.

Och nu är klockan mycket. Hade jag skrivit detta när jag borde, för typ 18 dagar sedan, hade jag troligtvis sovit nu. Eller panikpluggat, som så många gånger förr.

På återhörande,

En jävla idiot

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Tjejerna på höjden: Att välja semestermat

Klicka på bilden för att se hela serien.